I morse besökte jag en annan värld. En värld av höghus och arbetande människor, människor i smala kjolar, mörka kostymer, välputsade skor, och stora, svarta portföljer i händerna. Människor med jurybrickor runt halsen, eller med andra slags ID-brickor med långa titlar som jag inte hann läsa. Människor som förde diskreta samtal på sina telefoner, som satt i klungor och lågmält diskuterade Viktiga Saker. Människor som gick snabbt och målmedvetet längs med trottoarerna, på väg till Jobbet.
Jag var alltså ner till stan en sväng i morse, jag skulle ju göra skrivprov. Det tog mig en timme att komma dit, vilket inkluderade en oerhört klantig felkörning och en kaotisk parkeringsplats. Men jag lyckades, jag infann mig i tid, och det i sig tycker jag är värt åtminstone en intervju.
Då förklarade mannen i skrivprovslokalen att något prov för mig inte fanns på schemat och att det måste ha blivit något fel. "Åhå", sa jag och ringde till Lisa som har hand om proven, men hon svarade inte, så efter att ha lämnat ett meddelande gick jag över till Department of Regional Planning som låg i lokalen bredvid Hall of Administration, för att se vad som hade blivit fel och om jag kunde få en ny tid.
Där satt jag sedan och väntade i 45 minuter tillsammans med andra människor som också hade ärenden dit. De satt och bläddrade i pappershögar, flera var där i grupp och de pratade mycket om "permits." "We just need the permit from the Department of Regional Planning and then we're good to go." Såna saker. Jag insåg att mitt framtida liv, om jag skulle få jobbet, kommer att bestå av att utfärda tillstånd till dessa och andra människor och den tanken gjorde mig litet ledsen så jag gick till Starbucks och köpte kaffe istället.
Därefter vandrade jag runt en stund bland höghusen och alla målmedvetna människor och sedan körde jag hem. Medan jag satt i bilkö tänkte jag mycket på att om något skulle hända med min man eller med oss, så skulle jag inte klara av att försörja mina barn. Jag har inget jobb och jag drar inte in några pengar och jag skulle inte klara av att försörja mina barn som jag har satt till världen och har ansvar för och ska ta hand om och jag satt där i bilen med mitt fyradollars-kaffe som min man betalt åt mig och tänkte att det måste vara nog vara det jävligaste som finns.
Skickar en stor kram! Jobbig dag – men nog fel slutsatser. Jag är övertygad om att det skulle ordna sig och jag håller tummarna för att du hittar något bra och roligt att göra snart! Du är MODIG som driver detta så bra – vet inte ens vad jag skulle börja om jag skulle behöva söka jobb här…
Ibland kan såna där tankar kommer över mig också och det är inte kul då… Jag känner igen det du skriver och det de andra skrivit i sina kommentarer. Livet skulle ändras radikalt om något hände M eller oss, ekonomiskt inte minst.
Precis som Lotta K sager sa har du just nu valmojligheter. Nar man val maste sa kan du sakert forsorja dina barn om du nu har gront kort har. Jag horde mig for en gang om vad som skulle handa om jag eller min man skulle vilja skiljas, da sa han advokaten att jag skulle vara tvungen att flytta tillbaka till Sverige pa en gang! Medan barnen och min man kunde stanna kvar har i Us. Pga att jag bara ar har pa min mans arbetstillstanf…tur att vi har ett bra aktenskap, ryser bara jag tanker pa vilken risk man tar ibland med att flytta utomlands.
Sådär tänker jag också ibland. Om något skulle hända J skulle jag inte kunna försörja oss. Vi skulle vara tvungna att flytta tillbaka till Sverige, där vi varken har någonstans att bo eller något jobb. Fy fan vilket elände.Men det kommer inte att hända, det tycker jag vi bestämmer eller hur!?
Men det är väl klart att du skulle kunna försörja dina barn. Skillnaden är ju bara att just nu har du valmöjligheter?
Men oj vilket antiklimax. Hoppas du får tar i den där Lisa så du får reda på vad som hände och naturligtvis så du får göra ditt skrivprov.