Min man och jag brukar vara rörande överense om allt som har med ungarna att göra. Spelar ingen roll vad det gäller: mängden tv-tittande, sovtider, godis- och glassintag, städning, vi säger alltid samma sak, det som gäller för mamma gäller för pappa och tvärtom. Alltid.
Men nu, för första gången, har det uppstått en spricka i vår förr så enade front. För i morse, när Jeff försvann ut till joggingspåret och fyra-åringen gick och skrotade med sina nya ascoola cykelhandskar på händerna, längtansfullt bligande på sin cykel, så sa jag:
"Men cykla litet här hemma då. Men försiktigt, du får inte köra på något. Och kör sakta.
"Mamma får jag? Får jag? Men pappa säger att jag inte får."
"Bara en liten stund, innan pappa kommer tillbaka."
Vilken lycka! Nu har han cyklat omkring i lusfart, dragit litet på baken och visat några andra coola grejer han kan göra. Sedan drog sex-åringen på sig sina nya cykelhandskar och hoppade på sin nya cykel och nu har de cyklat runt här båda två en stund.
Ända tills sex-åringen hörde ett ljud i hallen.
"Hoppa av, pappa kommer!"
Jag har en känsla av att jag kommer att få ångra det här.
Haha! Ja, det lär du få göra! Vår snart 4åring är expert på att få rätt svar från rätt person… och smyger iväg och ringer till pappa på mobilen om inte mammans svar är tillfredställande…