Stadens ljud är så höga när jag inte hört dem på flera månader. Helikoptrarna dånar i luften, ambulanssirenerna skär i öronen och tv-reklamen skriker mig rakt i ansiktet och får mig att famla efter fjärrkontrollen.
Nya studenter har flyttat in i grannhuset och första timmen, mellan tio och elva, tänker jag att litet partande får man väl tåla. Nästa timme, mellen elva och tolv börjar jag bli litet irriterad och ett par timmar senare hindrar min man mig från att öppna fönstret och vråla "Will you shut the fuck up, you stupid, stupid people!"
När jag går ut på gatan ser jag alla hemlösa igen, de är fler än tidigare och jag hoppar till litet när de tilltalar mig, tar en omväg runt trashögen vid trappuppgången när jag går hem ensam på kvällen. Och alla lukterna: Avgaser, sopor, parfym, nybryggt kaffe, het asfalt - alla slår emot mig samtidigt, de bedövar mig och får mig att må litet illa.
När jag kör bil kör jag litet för långsamt, tvekar litet för länge, byter fil litet för slarvigt. Jag kör som de jag brukar svära åt i vanliga fall.
Det tar väl några veckor antar jag, innan storstadsmänniskan i mig har vant sig vid alltihop igen, vid lukterna, ljuden, hastigheten, vid att alla är sin egen lyckas smed. Jag vet ju att jag tycker om det, jag längtade ju hit. Jag måste bara ömsa skinn först.
Har börjat jobba och känner igen mig i din känsla av att behöva landa i det nya. Själv tycker jag att det är lite trisst att behöva ömsa skinn och önskar att jag bara kunde njuta av livet fullt ut. Det är härligt med förändringar, men det kostar på. Njut av het asfalt för här har de lovat 6 grader varmt och risk för snöblandat regn i helg!
Jo, ibland kan det vra jobbigt. Jag ar tva manniskor i en kropp, en bonmdmora som alskar landet och en storstadsmanniska som alskar stadens alla ljud. Varfor blev det sa?? Ar sa jobbigt ibland.Men efter ett par veckor sa ar du nog inne idet igen, pa gott och ont.Visst, nasta gang jag kommer ner sa far vi ta ett glas vin.:) Skulle vara sa kul.