"Mamma, varför sitter inte du på datorn?" frågade min dotter häpet när jag satt och läste en alldeles vanlig bok (inte Nesser längre, den är avslutad tack och lov) i svärisarnas trädgård.
Jag blev litet störd av hennes fråga. Inte så att det störde min läsning, mer så att det störde mitt samvete och min självbild. Sitter jag verkligen vid datorn hela tiden? Det gör jag väl ändå inte. Ok, ganska mycket, men inte så att min dotter borde ha anledning att se förvånad ut om jag inte sitter där.
Det kanske är en kvarleva från det sista två årens avhandlingsskrivande, då satt jag verkligen jämt, jämt och skrev. Tänk om mina barn aldrig kommer över det, tänk om de skriver i sina memoarer att de har tyvärr inte så tydliga minnen av sin mamma, hon hängde jämt över skärmen och hade aldrig tid att leka eller prata eller läsa böcker.
Nu stänger jag av datorn ett slag. Lika bra det förresten, klockan är kvart över åtta på morgonen och den pratsamme elva-åringen har vaknat och börjat prata. Jag ska gå och lyssna på henne nu.
Eva, du får ta ett snack med A när vi kommer hem nästa år och förklara för henne vilken närvarande och engagerad mamma jag är :)Och Monica, hoppas sverige- och datorsemestern varit jätteskön. Det kanske är det jag borde ha gjort, tagit datorledigt under sommaren. Men så jag hade nog varit förfärligt grinig istället…
Hej Ing, det var ett tag sedan jag skrev här men jag har läst dina inlägg. Du skriver verkligen bra och intressant!Känner igen det där med datorn (med dåligt samvete). Om min lillkotte har slagit sig och vill ha mamma så springer han direkt till arbetsrummet där datorn står..ujujuj! Det var däremot befriande att vara datorfri under 6 veckors semester i Sverige. Semester från datorn 🙂
Fniss… Vilken rolig elva-åring. Jag är i alla fall glad över din dator, för då kan jag ha kontakt med dig där i långt-bort-i-stan. Sedan är den ju fantastiskt rolig på andra sätt också. Jag är helt övertygad om att dina barn kommer att komma ihåg alla de gånger du har varit och cyklat, bakat kakor eller läst en bok med dem. Annars lovar jag att påminna dem när de blir stora!