Ååååhh, vad jag är gnällig idag. Jag är så trött och så grinig och jag saknar min man och jag har hemlängtan.
All denna gnällighet kommer sig av, tror jag, att jag lever detta sommarlov i – i bästa fall – tiominutersintervaller. Man tror ju gärna att här, på en stor gammal bondgård mitt ute i skogen, kan ungarna springa omkring överallt och leka, alltmedan mammorna sitter på gräsmattan i lugn och ro och skriver jobbansökningar och läser böcker och skriver Viktiga Saker.
Så är det inte alls. På en stor gammal bondgård kan ungar försvinna väldigt lätt. Det finns en sjö och en stor landsväg, det finns skafferier dit de går och drar fram en massa mat och kakor som de, likt jakttrofeer, släpar in under köksbordet och äter upp. Det finns målarburkar och traktorer och hammare och hästar och sågar och alldeles för branta backar för nybörjare att cykla i och hundra tusen andra saker som de kan dra fram, göra sig illa på, försvinna i, eller förstöra.
Jag vill barnsäkra hela gården, men det går ju inte.
Därför sitter jag inte på gräsmattan och skriver jobbansökningar, istället följer jag efter mina barn hit och dit och kors och tvärs över gården och in i skogen och ner till skolan och till alla andra ställen dit de kan tänkas vilja ta vägen.
Ibland har jag med mig en bok och jag läser en rad här och där. Just nu försöker jag läsa Joan Didion, Where I was From, och eftersom hennes meningar ofta är långa och krångliga till förbannelse så hinner jag ofta inte ens läsa en mening, jag kommer bara fram till tredje kommatecknet.
Och jag är så trött och irriterad, jag vill bara ha lugn och ro och litet andrum en dag eller två. Men hela tiden jag skrivit detta har två-åringen stått och dragit mig i armen och sagt "mamma, mamma, tom hit" så nu ska jag gå och göra någonting.
En dag bara, jag vill bara ha en enda barnfri dag!!!
Alltså, jag känner mig ju som en usel morsa som inte har vett att njuta av sommarlov och lediga barn. men det gör jag ju, ofta gör jag det och det är jättehärligt att vara här, bara det att ibland måste jag få vara ensam och göra annat, annars blir jag galen. Om man dessutom inte får sova…fy vad hemskt, då ryker mitt tålamod all världens väg…
Ja… jag satt och räknade ut hur många år det är innan våra Sverige sommrar blir lugna och mysiga för mammor… och konstaterade att det är mååånga år kvar (det totalt barnosäkra sommarhuset ligger på en bergssluttning… precis vid vattnet…). Förhoppningsvis blir dock nästa år lite mer sov-inriktad (blev ju inte en enda hel natt under våra veckor i början av sommaren). Kan du inte snickra en hage med tak? 😉