Där traskade vi med våra hästar och våra ungar i skogen, intet ont anande, när svägerskan plötsligt drog mig i armen.
"Vet du vad det där är för spår? frågade hon och pekade på några stora, ganska fyrkantigta, djupa avtryck i mossan alldeles bredvid stigen.
"Neeej," sa jag.
Hon tittade på mig. Jag tittade på henne. Vi tittade på spåren.
Inte ren. Inte älg. Inte häst.
"Hörni tjejer, vi vänder om nu, vi ska gå en annan väg," ropade svägerskan lugnt och stillsamt till hästtjejerna framför oss.
Så vände vi om och kände björnen flåsa oss i nacken hela vägen hem.
Ps. Jag vet minsann vad ni tänker. Att björnar är skygga, att de är mer rädd för oss än vi är för dem, att de bara anfaller människor för att skydda sina ungar osv osv. Det spelar ingen roll säger jag. En björn är en björn är en björn är ett stort vildsint rovdjur som kan slita mig i stycken om den har en dålig dag. Jag är livrädd för björnar.
Folk klarar av de mest häpnadsväckande saker! Innan jag åkte till Sverige läste jag i LA Times om en man som varit ute och vandrat med sin dotter när de mötte en björn. Och han slogs med björnen och blev biten och riven och jag vet inte allt, men ändå överlevde på något märkligt sätt både han och dottern. Men den läsningen gjorde just inget för att mildra min björnskräck…
Modiga ni! Och cool sister in law. Fy fy fy vad rädd jag varit.Läste du om den äldre kvinnan som stuckit ut ögonen på ett mountain lion (tror jag att det var) med en kulspetspenna för att rädda sin tillika åldrige man undan attacken? Eller det kanske var en lokal historia. Förra året eller så.Pennan hade hon först tagit ur sin mans bröstficka.
Hm… ja, kanske hellre möta ett mountain lion när jag tänker efter…hualigen.