Jag fick aldrig ha den där sommarhästen när jag var liten. Än mindre fick jag den där alldeles egna hästen som nästan alla mina kompisar hade. Jämt gick jag och längtade efter att få vara hästtjej, men det enda jag hade var en gammal manskapssadel som jag placerade på en stor hundbur i trä och som sedan fick agera trähäst.
Mina kompisar var definitivt hästtjejer. De hade egna ponnyer som de tävlade med och varje morgon innan skolan började satt de i trappan utanför klassrummet och pratade häst. "Ååh, vad de är tråkiga, de bara pratar häst" sa jag och en av de få hästlösa kompisar jag hade när vi satt där i trappan och lyssnade. Jag tror att min kompis faktiskt menade det; själv hade jag gett min högra arm för att få sitta där bland hästtjejerna och prata häst, häst, häst. Istället hade jag en hundbur med en gammal utsliten sadel på som stod ställd i en gammal kospilta i vår gamla lagård.
Men mina barn slipper hundburen för så här ser de ut, de små älsklingarna. Visst är de fina, Pocahontas och Rödluvan heter de och förutom att de är så fenomenalt lagom i storlek låter de sig dessutom villigt ridas, borstas, pussas på, ledas och headbangas i magen av mina barn.
Och jag kanske är för gammal för att vara hästtjej nu för tiden och hästarna är dessutom för pyttiga för att ridas av vuxna, men den här sommaren får jag i alla fall vara stallmorsa. Det är näst bäst.
Lämna ett svar