Jag går runt på gågatan i Luleå och tittar efter min bästa vän Helena.
Vi var oskiljaktiga en gång i tiden, mellan femton och 22 var vi alltid tillsammans. Nästan alla mina minnen från den tiden inkluderar henne, nästan varenda ett.
Sedan hände något – vad spelar inte så stor roll, våra versioner stämmer förmodligen ändå inte överens – och vi slutade vara bästa vänner. Det var inte något dramatiskt avslut, inget stort gräl där vi skrek och bad varandra dra åt helvete. Annat kom i vägen bara, vi umgicks mindre och mindre och till slut umgicks vi inte alls. Men jag saknar henne fortfarande och jag vill så gärna tro att om vi träffades nu så skulle vi helt enkelt ta vid där vi slutade. Nu, med litet distans till allt som hände då.
Jag har trott att hon bor kvar i Stockholm, men en gemensam bekant upplyste mig om attt hon nog flyttat tillbaka till Luleå, så nu går jag omkring på stan och hoppas att jag ska få syn på henne. Det känns sorgligt.
Lämna ett svar