Ungarna leker för sig själva, dörren till kusinens rum är stängt, och INGEN får komma in. Och vem är jag att störa ett gäng lekande barn, jag dricker jag kaffe och läser DN istället. Det är sexton grader varmt och jag sitter ute på min brors farstubro (farstubro, vilket ord, heter det så?) och gläds åt de små tingen i livet, som till exempel det faktum att det just slutat regna och att min internetanslutning spinner som en katt.
Han tittar på mig ibland, min käre storebror, tittar på mig från sin utsiktspost på gräsklipparen och skakar litet på huvudet. Jag tror att det beror på att jag bär omkring på datorn, från stugan, till hans hus, till mamma och pappas hus, tillbaka till stugan och att han tycker att det ser litet märkligt ut. Det gör jag därför att ungarna inte längre behöver ständig tillsyn, men ändå en del. Om de till exempel leker i stugan så vill jag gärna vara i närheten, annars hamnar apelsinjuicen på den nyinköpta trasmattan som är enormt stor och svår som fasen att tvätta. Det hände i morse.
Just nu leker de i kusinens rum och därför sitter jag på min brors trappa. Min bror borde vara litet tacksam för det tycker jag, jag tror att jag just hörde två-åringen öppna skafferidörren och prassla med kakor. Jag ska gå och se efter, alldeles strax.
Förresten så heter det ju bärbar dator, den är gjord för att bäras omkring på. Duhuh.
Nu kan han gott sluta sitta där på sin gräsklippare och skaka på huvudet och komma och koka kaffe åt oss istället.
Lämna ett svar