Så kom hon då i eftermiddags, Hillary Clinton, för att besöka vårt dagis, för att prata litet skolpolitik och för att visa sig tillsammans med sin numera officiella kampanjkompis, borgmästare Villaraigosa.
Efter klockan fem skulle hon ha åkt och då skulle vi få hämta våra barn. Men när sex-åringen och jag kom dit var hon fortfarande kvar och med henne hela pressuppbådet, alla säkerhetsvakterna, UCLA:s samlade polisstyrka (nåja, halva i alla fall) och ett icke föraktligt antal svarta bilar med tonade rutor. Sex-åringen blev litet förskräckt över alla poliser och frågade varför de måste vara där. Och jag hade inget bra svar alls, inget så där lagom, sexårsanpassat svar som passar till en unge som redan funderar en hel del på livets mindre trevliga sidor. Jag började litet halvhjärtat med något om att "de är där för att se till att inget händer henne", men det ledde ju omedelbart till följdfrågan "Vadå händer, vad ska hända henne?". Jag räddades av att Hillary precis då kom åkandes förbi oss i en svart, poliseskorterad bil med tonade rutor och vi vinkade och sedan bytte jag raskt ämne och så gick vi för att hämta pojkarna.
I bilen på väg hem försökte jag pumpa fyra-åringen på upplysningar om hur dagen hade varit.
"It was lots and LOTS of people. They went to group 4" var hans korta och koncisa svar.
Så var det med det. För övrigt bestämdes det hastigt och lustigt i morse att föräldrar visst fick komma och lyssna på presskonferensen. Men det visste inte jag för jag har inte vett att läsa mina mail ordentligt.
Lämna ett svar