En fråga: Hur refererar ni till era bloggbekanta och till diskussioner, åsikter, uppslag, och allt annat som man kan hitta på en blogg? Gör ni det alls, eller håller ni er bloggtillvaro för er själva?
Jag tycker det är litet krångligt. Det kanske är min bekantskapskrets det är fel på.
Det började i december förra året, när jag var på besök i Sverige och bodde hos min kära vän i Stockholm. Hon och sambon hade tecknat abonnemang med ComHem, ett abonnemang som de hade diverse problem med redan innan de börjat använda det.
"Nej, nej, nej", sa jag, "säg inte att ni valt Comhem, de är usla och väntetiderna till kundservice är astronomiskt långa."
De blev litet irriterade och litet fundersamma över min tvärsäkerhet – vad visste väl jag som inte vistades i Sverige mer än ett par ynka sommarmånader varje år om Comhem? Så de frågade naturligtvis: "Hur vet du det?"
Jag visste inte riktigt vad jag skulle svara. Till sist sa jag något i stil med att "Jaa, det har jag läst på en blogg. The Blogger Formerly Known as Ensamma Mamman heter den."
Av deras nollställda miner att döma så insåg jag att de inte hade en susning om vad jag just sagt, så jag försökte förklara. De var inte särskilt imponerade och de tog definitivt inte till sig mina varningsord om Comhem (just de här vännerna är ekonomer och det förklarar ju en hel del). The Blogger Formerly known as…what the f-k???
Och så där är det ganska ofta. Om jag till exempel ska berätta för någon vad som händer om man blir biten av en skallerorm, eller om hur man bäst botar jetlag, eller att det tar sju månader att fixa ett amerikanskt medborgarskap i Los Angeles, så vet jag liksom inte riktigt vem jag ska referera till.
"Jag har hört att…"
"Någon som jag känner…"
"Jag har läst på en blogg…"
"Fia i Georgia säger att…"
"Jag har en bekant som…"
"Enligt en tillförlitlig källa…"
Nej, jag vet faktiskt inte riktigt vad jag ska säga.
Det vore ju enkelt om personen man pratar med själv läser bloggar, eller till och med har en egen. Men åtminstone i min bekantskapskrets är bloggvärlden ett okänt, och ganska ofta också ointressant, fenomen. Jag känner exakt en (1) människa (Hej Eva!) som bloggar. Övriga vänner och bekanta varken läser eller skriver själv – åtminstone har ämnet aldrig någonsin kommit upp.
Så vad säger man? Och talar ni om för någon att ni skriver själva? Det gör inte jag.
Nu känner jag att jag nog måste göra en pudel och be tbfkaem och alla andra ekonomer om ursäkt. Min elaka kommentar beror på ett lillebrorskomplex som i sin tur kommer sig av att vi kulturgeografer, som är relativt få till antalet, alltid kände oss överkörda av alla hundratals nationalekonomer och företagsekonomer som befolkade Ekonomikum (universitetslokal i Uppsala och det hörs ju bara på namnet vad det är frågan om…) och vars institutioner, i kraft av deras storlek, alltid ville bestämma allting. Jäkla besserwissrar!
Jag hänvisar ofta till bbloggvärlden, om det är ett fenomen som kommenteras mycket där t.ex. diskussionen om väskdebatten. Där blev mina kollegor otroligt impade av min kunskap. Om det rör en enstaka grej – typ min Com-hem erfarenhet (jag är för övrigt ekonom själv), skulle jag nog hänvisa mer allmänt till jag läste på internet.Jag är också hemlis-bloggare, det är bara två kompisar som vet vem jag är. Det gör mig lite friare i mitt skrivande.
Coola Morsan – vad skönt det lät med att bloggen hör till ditt fria liv, jag tror jag också ska tänka så i fortsättningen. Och Eastcoastmom – visst är det litet märkligt när ens bekantskapskrets inte ens läser bloggar. Av antalet bloggar att döma så kan man ju lätt tro att varenda människa har en, men så är det ju inte alls.jag så på internet… låter litet lagom diffust, jag tror jag ska testa det jag med.
Har precis samma problem. De flesta jag känner verkar inte veta vad en blogg är, problem nummer ett blir att grundförklara vad det är… Maken är tack-o-lov van vid att jag lever halva livet på internet, och gjort i tio år, men man får ändå akta sig för att inte kommentera för mycket IRL om bloggar, öven om det är intresanta och bra saker man lär sig.Brukar därför lite svävande säga att jag såg på internet att… Blir för komplicerat annars.Hälsningar från motsatta kusten!
Jag hänvisar ofta till bloggar, och tipsar genom att skicka länkar till dem, till exempel. Däremot håller jag mycket låg profil när det gäller att berätta om min egen blogg. Den hör till mitt fria liv, och dit hör inte jobbet eller jobbkollegorna. Jag skriver aldrig i eller ens kollar min egen blogg på jobbet.
Roligt med alla era kommentarer! Min man får definitivt ta del av en hel del av det jag läser, och ibland av det jag skriver också, även om hans svenska är litet skraltig. Den största orsaken till varför jag inte pratar så mycket om om bloggvärlden är nog den att jag tycker det är ganska skönt att vara litet halvanonym. Inte för att jag heller är särskilt personlig, men kanske för att jag skulle vilja vara det, skulle vilja skriva på ett annat sätt, om jag kunde komma på ett bra sätt att göra det på. Tja, vi får se.
Bloggvärlden var okänd för mig till för ett år sedan. Nu har den blivit en del av min vardag. Visst lär man sig mycket genom att läsa andras bloggar och framför allt bloggar som skrivs av till exempel andra utlandssvenskar. Jag har lärt mig massor sedan jag blev bloggbiten. Jag har också varit helt öppen att jag bloggar.
Jag berättar för folk att jaq skriver, eller så ser de själva eftersom jag har adresserna till min blogg och min homepage på alla email jag skickar, privata som i jobbet. När jag startade blogg/homepage bestämde jag mig för att vara fullkomligt öppen.Ibland ångrar jag mig, tex när folk vet saker om mig som jag inte berättat utan de har läst. (Det är ju lite korkat förstås men ibland kommer det som en överraskning.) Och jag märker att jag inte är särskilt personlig i det jag skriver. Det beror på att alla mina studenter kan läsa vilken sekund som helst. Och jag skriver sällan om dem även om mitt jobb är en stor del av mitt liv. För mig går gränsen helt enkelt mellan vad jag tycker alla kan få veta, och vad jag inte vill andra än mina vänner skall veta. Ofta säger jag att jag läst något på en blogg. Jag undervisar i communication och de flesta jag umgås med vet vad det handlar om. Men jag har tänkt mycket på hur det känns inne i huvudet, att jag känner folk jag aldrig träffat. Det är knepigt.
Hi hi – ja, intressant… min make börjar hänga med om vilka jag refererar till vid middagsbordet (Jag läste något kul idag på en blogg, du vet, hon som glömde var hon parkerade bilen i LA, maken fick höra uppdateringar om detta äventyr till middagen varje kväll…och vet nu precis vem Ing är). Jag känner heller ingen som bloggar, men läser ju en hel bunt varje dag, och börjar cyber-känna personer – som jag precis som du märker att jag refererar till. Och jag refererar nog rätt mycket i IRL-världen till det jag läser i bloggvärlden – mycket för att jag regelbundet läser bloggar om andra som är i samma situation (svenska på vift i världen) så det ofta finns beröringspunkter. Vet jag att jag har vänner och familjemedlemmar som läser min blogg (för ibland refererar de till något jag skrivit där men kommenterar aldrig… dock vet jag inte om de följer mig till andra bloggar (i så fall hej hej!). Man lär sig ju massor på bloggar – t ex att aldrig att få sin bil i gränsen mellan olika polisdistrikt. ;-)Tycker dina vänner skulle lyssnat på dig om Comhem – typiskt ekonomer… 😉
ja, egentligen är det inte faktakollen jag har problem med, mer det faktum att om jag säger att jag läste på en blogg att det tar sju månader att få medborgarskap i Los Angeles så tittar personen i fråga på mig och säger Blogg? Vadå blogg? Läser du bloggar? Jaså, det gör du? Skriver du själv också? Och eftersom jag är dålig på att ljuga så måste jag tala om att ja, jag skriver faktiskt själv också och det vill jag helst inte göra. Och så frågar de jaha, vad handlar den om då? och det vill jag heller inte prata om.Det är min umgängeskrets det är fel på helt enkelt.
Intressant det där! För visst är det så att man ju inte har en källförteckning på bloggar och därför inte vet vad informationen kommer ifrån. Men å andra sidan, alla dessa samtal man har med människor som man sedan refererar till, det är väl lite samma sak? Min make är en sådan där man som vill ha hårda fakta, dvs litar inte bara på att det har jag hört, så jag har blivit en hejare på att googla ämnen/saker/etc för att få mer kött på benen.Jodå, jag talar om för ALLA att jag skriver. Jag har ju också en hemsida som jag uppdaterar med bilder som jag skickar till hela släkten och alla vännerna. Jag vet att även om de inte skriver några kommentarer så uppskattar de att läsa. Det är ju ett sätt att hänga med i våra liv här borta på andra sidan Atlanten. Men jag är ju inte så personlig i min blogg och inte speciellt utlämnande så jag tycker bara att det är kul att de läser…
Vad jag skriver stannar mellan mig och min bloggfamilj ;PMaken har blivit van vid att jag berättar om det som diskuteras på olika bloggar.Många jurister här i USA har nu mer informella bloggar än deras hemsidor så det börjar bli vanligare att jurister sins emellan referar till bloggar. Imorse så funderade jag och P. (allvarligt) på hur man korrekt citerar en blogg i en rättlsig mening, eftersom man får en del matnyttigt från riktiga auktoriteter som uttalar sig.