Mina föräldrar ägde lanthandeln i den lilla by som jag växte upp i. Där kände förstås alla varandra och om en kund händelsevis råkade ha glömt pengarna hemma så satte man "en lapp i kassan." Denna lapp var helt enkelt en handskriven liten lapp med kundens namn och beloppet som kunden var skyldig. Alternativt kunde man specificera det som kunden handlat, till exempel "Gunnar. Tre filmjölk". Och så litade man på att Gunnar skulle komma och betala nästa dag, eller åtminstone inom en vecka.
Men lappar i kassan hör förstås till en svunnen tid, åtminstone trodde jag det ända tills ikväll, när jag skulle köpa kaffe på ett cafe och insåg att jag hade glömt plånboken hemma.
"Wait, wait!" tjoade jag när servitrisen började mickla med kaffeapparaten och jag vänt ut och in på min väska. "I'm sorry, but I forgot my wallet. I don't have any money on me."
Servitrisen flinade litet. "I know, that happens to me all the time. It's ok, don't worry about it.Can you come buy tomorrow and pay?"
"Well, yeah, I live right around the corner from here. But are you sure?"
"Sure, no big deal. Let me just take your name."
Så hon skrev ner mitt namn – bara förnamnet – på en liten lapp och under det skrev hon "tall latte." Så klistrade hon fast lappen på kassaapparaten med en tejpbit, jag hörde ett litet eko av min mammas röst, "ingen fara, jag sätter en lapp i kassan bara," och min stora stad kändes helt plötsligt litet mindre stor.
Vad härligt att sådant kan hända i en så stor stad som L.A. Precis som Fia säger så behöver man bli sedd som en person och att känna att människor faktiskt litar på att man skall hålla sitt ord. Det är sällsynt idag.
Visst är det härligt att man kan betala dagen efter? Första gången det hände mig, på Kroger av alla ställen så hade jag glömt min plånbok hemma och jag var generad inni döden. Men så sa hon bakom kassan att jag kunde betala senare.Jag gick därifrån och var på ett besynnerligt gott humör. Så började jag fundera på varför. Jag kom på varför. Jag hade helt enkelt blivit sedd. Inte bara som en anonym, diffus individ som betalar för min mat och går min väg, utan som en PERSON de kände igen och litatde på att jag skulle komma tillbaks och betala min mat. Jag fanns.Det var en skön känsla. Och precis som ni båda skriver ovan, då blir världen lite mindre, och mycket mer behaglig.
Ja, det verkar definitivt som att de ökar med kvadraten på avståndet mellan hemorten och det som är hemma idag…
Är det inte knepigt med såna där ekon? Jag hör dem också hela tiden. Jag undrar om man hör dem bara för att det är så långt hem.