Jag visste det, jag visste att den dagen skulle komma till sist. Ända sedan jag läste den första pekboken med små ulliga, gulliga djur som påfallande ofta har mänskliga egenskaper – de har till och med kläder för guds skull! – har jag gått och väntat på att den stora frontalkrocken mellan dikt och verklighet ska inträffa. Igår kom den. And with a vengeance.
Sex-åringen läser just nu Charlotte's Web, en amerikansk klassiker vad jag förstår (?), men vars handling jag inte har den blekaste aning om. Så, igår kväll, när jag som vanligt låg inklämd mellan mina två äldsta barn, så frågade jag, intet ont anande, vad den handlade om.
"It's about a pig and how they try to kill it," förklarade sex-åringen.
"Varför ville de döda den?"
"Well, it's christmas. It's for the ham and all that. You know."
Jag tyckte hon lät litet tveksam vad gällde sambandet mellan skinka och jul, så jag fortsatte utan att tänka mig för.
"Vet du vad man gör med skinkan?"
"No. Not really."
"Vi äter ju skinka till jul."
"What!? We eat the pig? But that's disgusting!"
Sedan tillbringade jag en halvtimme i en korseld av frågor som alla handlade om varför vi äter djur, hur vi dödar dem innan vi äter upp dem, hur vi lockar till oss djuren så vi kan döda dem, hur de får plats i grytan etc etc etc, allt under deras alltmer förfärade miner.
Ju mer jag försökte svara desto mer absurt blev det när jag skulle försökte förklara hur vi föder upp, slaktar, styckar, kokar, steker, grillar djur som ända tills nyss varit deras kompisar: Mamma Mu, Bu och Bä, Mamma Höna, Malla, och inte minst alla de hundratals duniga små kycklingar som figurerar i var och varannan barnbok. Ett skott i pannan, igång med bandsågen och sedan salta och peppra. Smaklig måltid mina små älsklingar.
"Mamma, nu vill jag inte höra mer. Jag vill nästan kräkas," sa sexåringen till sist, när fyra-åringens frågor aldrig tog slut.
Så vi bytte spår, pratade om att man kan vara vegetarian också, och inte alls äta djur. Och vi kom överens om att vi ska äta mer grönsaker och mindre djur.
Jag kom överens med mig själv om att inte ställa oövertänkta frågor.
Du kan ju vara smartare än jag och försiktigt nämna någon gång vad de där köttbullarna är gjorda av. Det har jag aldrig så därför tror jag chocken blev total när de, särskilt sex-åringen, insåg vad det är hon äter till middag.
Gulp. Antecknar febrilt i komma ihåg när barnen ställer frågor-boken… Är inte där riktigt, riktigt än, men märker hur det snurrar i 3,5 åringens hjärna och bara väntar på en fråge explosion…. och jag är inte alls redo med svaren! Hjäääälp!