Fyra-åringen har sedan en tid tillbaka uttryckt önskemål om att få "spiky hair." Det har bästa kompisen på dagis nämligen, och eftersom min son är fullständigt förälskad i denna kompis, så vill han gärna se likadan ut.
Jag har undvikit ämnet, jag vill inte alls att han ska ha spiky hair, jag vill att han ska ha samma härliga, mjuka, blonda, långa kalufs som han alltid har haft. Inte så smart av mig.
Igår tog han nämligen saken i egna händer och klippte sig en ny frisyr. Kom ut från sitt rum med saxen i handen, omåttligt stolt över sina testar. Och jag önskar att jag kunde visa en bild på honom, han såg så rolig ut så jag skrattar fortfarande när jag tänker på det. Och hans min när han stod framför spegeln och förundrat beundrade alltihop…ahh, underbara unge!
Eftersom halva håret var kort så fick han min klipptid idag och nu är hela håret lika kort. Och jättefint, det är det visst, men ändå, adjö härliga kalufs. "Is it still spiky?" frågar han oroligt då och då och drar med handen över håret. "Jadå," säger jag, "det är så fint och spiky." Det kommer att gå åt mycket frisyrgele i det här huset framöver har jag en känsla av.
Nja, han är ju fin förstås, men vad jag saknar hans gamla frisyr. Jag har redan föreslagit att han ska låta det växa över sommaren. Kanske mamma, om jag vill, var hans kommentar.
Det är lagom kul när kidsen klipper sig själva. Mina gjorde det också, såg helkonstiga ut efteråt, det gick liksom inte att fixa speciellt dotterns klippning. Flera amerikaner trodde, har de senare berättat för mig, att barnen hade nån funky European haircut, jovisst, tror inte det va.Hoppas han ser cool ut grabben din.