Jag såg inte Conan O'Brien igår kväll och missade alltså Ice Cube säga ungefär att "kids such the cool right out of you." Jag missade också när Conan berättade om hur han råkade på Arnold Schwarzenegger med sina barn vid en pool någonstans, och hur han hörde Arnold (detta var långt innan han blev politiker, när han fortfarande var en cool action hero) vrålskrika till sina barn något om att "if you don't stop it we will go home right this minute!" Inte särskilt actionhero-like alltså, mer som ett utbrott från en alldeles vanlig, utmattad farsa. Totalt ocool. (Försökte hitta inslaget på NBC, men nix, informationen kommer från mannen i mitt liv)
Alltså, jag gör naturligtvis inga som helst anspråk på att någonsin ha varit lika cool som Ice Cube. Men jag känner ändå att vi har något gemensamt, jag känner en stark sympati med honom och med Arnold också, särskilt idag efter en lång, tröttsam dag med mycket tjafs och bråk. Det var så mycket man tänkte att man aldrig skulle göra när man fick barn, så mycket man aldrig skulle "bli." Och så många andra saker man skulle fortsätta göra.
Jag skulle till exempel aldrig skrika åt mina barn, jag skulle lösa alltihop med litet humor och massor med tålamod tänkte jag. Så skulle jag aldrig tappa bort mina fritidsintressen, inte gå helt upp i barnen och bara vara Mamma. Jag och mannen skulle dessutom alltid ha tid för varandra, inte bara vara föräldrar.
Jo, tjena, säger jag bara, det gick ju inte så bra det där. Till exempel så skriker jag åt mina barn. Jag gjorde inte det förrän nummer tre kom, åtminstone minns jag inte att jag gjorde det, men nu gör jag det. För att jag är så j-a trött ibland och för att tålamodet tar tvärslut och för att ungar kan göra en totalt, fullständigt vansinnig av ilska och frustration. Jag gör det väl inte så ofta och jag får alltid förfärligt dåligt samvete efteråt och förklarar varför det blev som det blev och ber om ursäkt. Men ändå, det är inte coolt, inte ett dugg.
Idag åkte vi ut till skogen, jag och ungarna. Och allt gick ganska bra, tills vi skulle åka hem. Då stack fyra-åringen, rakt ut i skogen drog han iväg. Och kvar stod jag på parkeringen, med två-åringen i bilbarnstolen, och med sex-åringen på toaletten. Och jag, som aldrig skulle bli en skrikmorsa, vrålade så att jag fortfarande har ont i halsen. Fritidsintressen och tid för varandra ska vi inte ens tala om. En annan gång kanske.
"Kids suck the cool right out of you" – ain't that a fact.
Glad Påsk på dig själv Fia. Kan man få en lastbilstransport med tålamod hit till Kalifornien månntro?
Hm, så du är mänsklig. Så bra. Den enda jag vet i hela världen som alrig ens höjer rösten mot sina barn är min syster (mamma är där ofta och spionerar) men hon är uberpedagogisch. Både hon och hennes sambo är lågstadielärare och har profs-tålamod som de förmodligen beställer via lastbil var tredje månad eller så…jag hade mina båda gudbarn boendes hos mig långa perioder då jag bodde i Sverige och lillkillen hade hörselproblem och skulle nog idag diagnostiseras med damp eller liknande..och vissa dagar – ja…man är inte stolt men man får krama om efteråt. På något sätt så blir vi ju folk ändå? Jag kommer ihåg när min pappa vrålade uppför trappan hemma…jag har visserligen spenderat ett flertal år i fängelse, men det var för att jag jobbade där LOL så jag tror jag blev rätt så normal ändå.Jag blev varm inombords av att läsa hur kärleksfullt du beskrev din 4-årings karriär som frisör. Det märks att du verkligen älskar dina barn!Kram och glad Påsk!