Igår gick jag till tandläkaren igen. 457 dollares för en tillfällig krona (heter det så på svenska?), som så småningom ska bli permanent. Jag trodde i min naivitet att "a crown" innebar en vanlig hederlig lagning. Men inte det, istället har Dr Zola borrat bort nästan hela tanden så att bara ett ynkligt skelett återstår. Över det har han satt en plasttand som så småningom ska bli porslin. Och jag känner mig deformerad, amputerad, och tio år äldre: min kropp har invaderats av konstgjort material. Pacemaker nästa.
Dr Zola är nog en bra människa, men inte min favorittandläkare. Han pratar hela tiden. Och han pratar så här. I korta meningar. Men jättesnabbt. Så att man knappt hör vad han säger.
Och så har han flera patienter på gång samtidigt, han småspringer mellan olika rum och jag får lust att fråga om han verkligen byter plasthandskar mellan sprinterloppen. Ingen jazzmusik där inte, och framför allt, ingen Dr Anderson.
Till sist får jag med mig en liten påse tandcement, ifall min tillfälliga tand lossnar när jag är på konferens i San Fransisco. Då ska jag blanda till cementen och pilla tillbaka tanden på egen hand.
"Call me if you need to use it, I'll guide you through it," sa han. Det känns inte riktigt tryggt, det här.
Nej, det går ju inte, för Dr Anderson är tandkirurg och till honom gick jag för att få en rotfyllning. Så även om han var väldigt trevlig så hoppas jag att jag slipper honom i fortsättningen…
Men usch, varför gick du inte tillbaks till den tandläkarn som verkade både profsig och trygg?