Jag har börjat läsa på om jordbävningar. Tidigare har jag framgångsrikt undvikit ämnet helt och hållet, men nu är det slut på strutsmentaliteten. Jag läste nämligen Mike Davis bok Ecology of Fear där han ger en målande beskrivning av hur dålig beredskapen är inför en större jordbävning, hur skyskrapor, och andra byggnader med för den delen, inte alls nödvändigtvis är byggda för att klara stora skalv, och hur den södra kaliforniska underjorden är full med dolda förkastningar som forskare inte har någon aning om var de finns.
Nu finns det tydligen en del att säga om Mike Davis, t ex att han möjligtvis inte alltid är alldeles noga med fakta och att han driver sina teser väldigt hårt. Men ändå, tänkte jag, karln kan ju inte vara alldeles ute och cykla – han säljer ju trots allt massor av böcker och vinner massor med priser för det han skriver.
Så jag bestämde mig för att börja läsa på, beställde Putting down roots in earthquake country, en liten trygg skrift från Southern California Earthquake Center som alla hushåll kan beställa gratis. Och nu vet jag att det är 60 procents risk att en jordbävning som mäter över 6.7 på Richterskalan kommer att inträffa i Södra Kalifornien inom 30 år. I the Bay Area är samma risk 62 procent, ni lever farligt där upp med andra ord, mycket farligare än oss, bara så ni vet… Dessutom har Mike Davis rätt i att den kaliforniska underjorden är full av lömska, dolda förkastningar som forskare inte har någon riktigt bra koll på var de finns.
Så nu är det dags att ta jordbävningsrisken på allvar, nu ska jag, allt enligt rekommendationerna i min nya husbibel:
1. jordbävningssäkra lägenheten (dvs spänna fast alla lösa föremål på lämpligt sätt, inklusive tv, kylskåp, tavlor,speglar, bokhyllor, vaser, lampor, möbler…);
2. göra i ordning survival kit, både hem och till bilen. Hade jag ett jobb skulle jag göra i ordning ett till jobbet också;
3. träna drop-cover-hold on med alla barnen;
4. komma fram till var i lägenheten det är säkrast att ducka och ta skydd;
5. bestämma mötesplats utomhus ifall vi kommer ifrån varandra;
6. gå en kurs med Röda Korset för att lära mig litet basic första hjälpen;
7. ta ett snack med maken om kanske Sverige är ett alternativ i framtiden när oddsen börjar bli sämre.
Plus en massa andra detaljer, t ex lära barnen nödvisslingar eller att knacka tre gånger om de fastnat någonstans och inte kan komma loss/ut, ta reda på hur man stänger av gas, vatten, och el, lära mig använda en brandsläckare hos våra grannar brandkåren, placera skor och ficklampa bredvid sängen, göra listor till barnen med viktiga telefonnummer…
När jag gjort allt detta, och förmodligen en del annat som jag inte tänkt på, DÅ ska jag lugnt luta mig tillbaka och sjunka in i min strutsmentalitet igen. Hur ska jag annars kunna leva här?
´
Då ska vi se, jag bläddrar i min lilla skrift här…Ja, om man bor i ett gammalt, litet småskruttigt, icke-jordbävningssäkrat hus. Men i moderna hus (vad som räknas som modernt avslöjas inte) är dörröppningen inte säkrare än någon annan del av huset. You are safer under a table. Allra farligast är det att stå utanför ett hus, alldeles vid väggen, för då kan fönster, fasader, stuckaturer och annat farligt trilla ner i skallen på dig.
Jag har hört att man ska ställa sig i en dörröppning om det kommer att jordskalv. Stämmer det?
Anne, jag ska återkomma om Oregon när jag läst på litet mer 🙂 Och visst är det så att när man kommer från trygga Sverige, där en ordentlig snöstorm i Södra Sverige är så nära naturkatastrof man någonsing kommer (med undantag av stormen Gudrun då), så ter sig jordbävningsrisken och alla säkerhetsföreskrifter ganska exotiska och overkliga. Tills man börjar läsa på om hur stor risken faktiskt är…men som du säger, det är bara att vänja sig vid tanken och gilla läget. Och så tror jag stenhårt på min punkt 7…
Jag hade tidigare en närmast hysterisk besatthet vid jordbävningar som nu lindrats. Det är bara gilla läget liksom, acceptera man bor där man bor. Största skräcken (bara tanken gör mig matt) är att bli inlåst och fast i en hiss under en jordbävning. Eller en massa andra situationer jag målat upp som jag inte ska tråka ut er med. Men som du Ing och Anne-Marie säger så måste man lära sig leva med det och inte tänka alltför mycket på det. Så är det bara. Nu är väl inte Oregon direkt kanske i värsta farozonen. Eller har du kommit i kontakt med några siffror för Oregon…??? Du nämnde 60% för södra Kalifornien. Undrar vad motsvarande siffra är för Oregon….Återkom gärna om du läst nåt, är inte så jätteinsatt själv.Maken berättade häromdagen att de som jobbar i labbet med farliga vätskor och ämnen (dock gör inte maken det, tack och lov) nyligen jordbävningsövat och i sin vardagliga verksamhet har noggranna fastlåsningar och regler för hur ämnena hela tiden får hanteras, så att allting är skyddat vid ev jordbävning. Tydligen har de underjordiska gångar under marken också som de kan fly genom vid t.ex. en jordbävning. Som sagt, verkligheten är sådan. Det är bara att gilla läget. Därmed inte sagt det inte känns skrämmande att tänka vad en jordbävning kan innebära…Tsunamirisken vid kusten är också rätt läskig, bara att se alla riskskyltar gör en lite halvnervös.
Nej Anne-Marie, du har alldeles rätt, det går inte att tänka alltför mycket på det, man kan bli helt konstig för mindre. Nu, eller rättare sagt när jag fått ihop de där jäkla survival kiten, ska jag sluta älta jordbävningar och börja sova lugnt igen.
Ja, inte är Kalifornien som urberget i Sverige. När jag bodde i Mt Shasta hade vi en mindre jordbävning en gång när allt skakade litet under några sekunder. En konstig känsla eftersom jag som svensk aldrig upplevt det tidigare. Det är säkert bra att vara litet förberedd och veta vad man skall göra ifall det kommer en jordbävning men skall man bo i ett jordbävningsområde går det ju inte att hela tiden tänka på det.