Bok jag vill läsa: The Homework Myth – Why Our Children Get Too Much of a Bad Thing, av Alfie Kohn.
Just nu har sex-åringen som går i ettan en hemläxa i veckan och det är väl ok (om det inte vore för att alla hemläxor består av löspapper som sprider sig likt en amöba över lägenheten men det är en annan sak). Hon ska också läsa böcker minst 80 minuter varje vecka och det går sådär. Ibland läser hon massor, ibland vill hon göra annat. Jag avskyr att behöva tvinga henne, jag vill inte att hon ska börja se läsning som något hon måste göra, som ska skrivas upp och antecknas hur många minuter hon läst varje dag och varje vecka. Finns det något mer effektivt sätt att ta död på en sex-årings läsglädje?
Våra grannar har barn som är åtta och tio. De tillbringar minst en timme, ofta mer, per dag med sina hemläxor och det efter att ha tillbringat sex fullspäckade timmar i skolan. De är alltså ungar med en arbetsdag som nästan är lika lång som en vuxens!
Och nej, jag gillar inte betyg för småungar heller.
Kloka ord Eva. Och skidor…strålande sol…håhå, om jag bara fick komma hem och fira litet påsklov!
Intressanta kommentarer både du och Monica har kring skolan. När man själv arbetar på den andra sidan är det både givande och intressant att ta del av föräldrarnas syn på t.ex. läxor. Personligen är jag inget fan av betygssystemet och till viss del är jag även emot läxor. Några undersökningar visar att läxor fyller liten eller ingen funktion för inlärning. Det man däremot vet är att läsning i hemmet är bra för elevers inlärning, och till och med en förutsättning för dem med läsinlärningsproblem. Jag tycker att läsningen är viktig i de tidiga åren, men läxorna ska naturligtvis inte ta död på deras lust att läsa. Svår balansgång… Vårt samhälle är väldigt krävande idag och jag önskar att barn fick vara barn längre. Därför var det en fröjd att idag få ta med sig barnen upp på berget och åka skidor i strålande sol.
Visst är det så Monika, det är jättesvårt, nästan omöjligt, att inte dras med i prestationshets och betygsnoja – ingen vill ju att ens egen unge ska känna sig dålig eller inte hänga med i undervisningen. Jag önskar bara att någon klok och extremt inflytelserik människa skulle kunna ryta till och påverka alla föräldar samtidigt och dessutom hela skolsystemet i stort…Strax efter att vi flyttade hit för ett par år sedan läste jag en artikel i LA Times om jakten på bra skolor och om föräldrar som började med schoolshopping redan när ungarna var två år, allt för att kunna ställa dem i kö till de bästa skolorna. Gissa om jag blev stressad, jag ville bara stoppa flyttlasset och vända hem. Å andra sidan vet jag inte hur skolsystemet ser ut i Sverige nu för tiden, det kanske inte är så stor skillnad.
Jag tycker att det är tråkigt att barnen ska behöva ha så mycket läxor när de är små, de kommer att få tillräckligt tids nog ändå!Jag tycker faktiskt att det är lite obehagligt med allt detta surr kring skolan också. Nu har mina kompisar (mammor till 3.5-åringar) börjat leta efter rätt Kindergarten till sina kottar, för att det ju är så viktigt att de får gå i rätt skola. Visst vill vi att våra barn ska ha bra chanser i livet och få en bra utbildning, men det går till överdrift! Min granne berättade att eftersom hon inte hade lärt sin dotter läsa när hon började i Kindergarten så blev hon hopplöst efter, fick dåligt självförtroende och fick hjälp med extra udnervisning efter skolan, det är en 5-åring vi snackar om!! Så samtidigt som jag tycker att det är sjukt att pressa sina barn och lära dem så mycket så tidigt, så vill man ju också att barnen ska ha samma chans som alla andra barn…en paradox, jag vet!!