Den här tiden på året inleder Sverigesäsongen för svenskar i USA. Visserligen åker de flesta till Sverigen först i juni-juli någon gång, men det är nu det börjar. På svenska skolan diskuteras flygpriser, flygrutter, när, hur länge, hur många; på bloggar likaså. Alla har vi något längtansfullt i blicken, alla har vi förvandlats till Kristinor som ser fosterlandet skimra avlägset och lockande i fjärran.
Nu har jag dessutom förstått att det ligger i generna, ingen behöver tala om för oss att det snart är dags. Vi är som flyttfåglar, vi bara känner det på oss. I morse kom sonen in i köket med fullpackad ryggsäck på ryggen, knäandes under tyngden och med favorittröjan i handen.
– Mamma, nu har jag packat alla leksaker som jag ska ha med till Sverige. Du får packa kläderna. Men jag vill flyga med den här tröjan.
Det är dryga två månader kvar tills flyget går och vi har knappt yttrat ett ord om det, men han är redo. Jag ska bara packa kläderna åt honom.
Japp! Flyttfåglar är ordet! Min dotter frågar varje dag om det är sommar nu, mamma?. För när det är sommar får man flyga till mormor, det vet ju alla. Svårt att förklara skillnaden mellan vår och sommar för en tjej som bara bott i Californien… Men skönt med någon som bara med glädje och förväntan ser fram emot den hiskeliga flygresan och inte har börjat stressa upp sig över toalettbesök över Island…