Ärlig, man ska vara ärlig när man skriver tycker jag. Inte om man skriver en roman naturligtvis, men ni vet vad jag menar. De två inlägg som jag skrev sent igår kväll är litet skarvade, inte alldeles ärliga och det stör mig oerhört nu när jag läser om dem. Så håll till godo, här kommer Dagens Rättelser:
I sandalinlägget skrev jag "lyckligt gift" och det är inte alldeles sant. Gift, yep – lycklig, not so much. Fläckvis lycka kanske, men mycket tjafs däremellan. Tre småisar, mycket jobb, brist på tid, ingen tid…vem ska laga maten…ni vet…Vi jobbar på det.
I crazy kille inlägget skrev jag att stängslet inte är så högt. Det stämmer inte alls, det är ganska högt, det här är ju Los Angeles, staketen är höga här och de gör oftast precis det de ska göra – håller en del människor ute och andra människor inne. Och den crazy killen sitter inte alls där så ofta, bara någon gång har han gjort det. Men effekten är densamma, jag tar alltid den högra trappan ifall han skulle sitta där igen.
Råttan satt precis där jag skrev att den satt, men den stirrade totalt uttryckslöst på mig, den såg varken irriterad eller ilsken ut. Och svansen var förmodligen inte onormalt lång, utan helt normalt för en råtta av den storleken. Den var förresten inte så stor. Men äcklig.
Sådär, det ska väl lära mig att aldrig ljuga mer, inte i min blogg i alla fall.
Lotta, vilken underbart bra sammanfattning av ett förhållande från din kollega. Det är mycket valley and patience just nu då, men det kommer väl en peak igen vad det lider…
Jag laste nagon gang att nar man skriver skall man kolla att varenda mening ar sann. Sa det gor jag. Trist kanhanda men jag gillar det. Min kollega som jag fragar om relationsrad sager att it’s all about the peaks and the valleys and the patience. Hon sager ocksa att nar hon och hennes man gar pa julfest pa hans advokatbyra (som ar stor) ar de de enda som still are on their original marriage. De ar i ovre 50-arsaldern. Sa all in all litar jag pa henne.
Poetisk frihet låter bra! Ofta lite nödvändigt ibland om inte ens poster ibland ska bli små uppsatser… och så länge färgläggningen inte är ljug så är det ju roligare med färger än med svart vitt. Och för övrigt verkar makar ha en tendens att vara med to the point när man själv vill babbla och älta och berätta och prata… 🙂
Färgläggning låter som en form av poetisk frihet och det tycker jag absolut du ska ägna dig åt 🙂
Ing, vad du är ärlig… jag tror säkert att många saftar på sina skriverier för att göra dem mer intressanta…Min make säger alltid at jag saftar till min historier när jag berättar dem…fast jag ljuger inte, jag bara färglägger dem lite…med min färg (tror det är en defekt i min personlighet:)
Poetisk frihet håller jag med om, absolut. T ex så vet jag inte om jag kan påstå att jag egentligen backade nerför trappan på ett särskilt respektfullt sätt, men det lät bra tyckte jag och det kändes inte som en lögn. Det andra däremot – ren och skär lögn. Skäms!
Jag ljuger aldrig i min blogg. Däremot tar jag mig vissa poetiska friheter.