Vi bodde i London ett par år, mannen, vår nyfödda A och jag. Det var roliga år, på sätt och vis, London är en favoritstad. Men det var också ganska ensamma år, det var vi tre och inte så många andra. Ingen familj och inte så många vänner, inte såna som allt klickar med och som man bara trivs ihop med. Såna vänner är inte alldeles lätta att hitta.
Efter Londonåren kom vi tillbaka till Uppsala och fann att nästan alla våra gamla vänner hade flyttat. Pluggar färdigt eller disputerat och dragit vidare, eller varandes på god väg att göra det. Så vi var ganska mycket hänvisade till varandra där med, vår lilla familj, som vid det laget utökats till att även inkludera M.
Och nu bor vi i LA och jag tror att det måste vara någon slags payback-time för oss, en kompensation för flera års väntorka.
Här har vi fått en familj – svärisar, en farmor och farfar, en svåger, en brorsa, och ett gäng gamla aunts and uncles i olika släktkonstellationer.
Och så har vi fått vänner! Igår på festen var alla där och jag gick omkring och förundrades över alla dessa roliga människor, goda grannar, arbetskompisar (ok, inte mina, inte ännu) som vi har lärt känna sedan vi flyttade hit. En del med ungar i samma ålder som våra, vilket gör allting väldigt praktiskt, en del inte. Hur som helst, livet är gott just nu!
Om maten: smörgåsbordet blev bra, Västerbottenspajen blev MUMS, köttbullarna med. Potatissalladen fick godkänt men njaeej. Så skulle jag göra små piffiga förrätter med ägg, sill, löjrom, creme fraiche, knäckebröd och sånt. Men min tidsoptimism förnekade sig inte, någon piffig förrätt hanns inte med, istället fick det bli en do-it-yourself-variant med allt utlagt på en bricka att sättas ihop efter eget önskemål. K satte ihop en prototyp som vägledning. Och jag kan konstatera att alla utom jag och min man älskar sill! Mina två Abba-burkar från Olsons Delicatessen bara försvann, varför köpte jag inte mer!? Nästa gång, till midsommar kanske, ska jag laga mat i en vecka och ha det svenskaste och sillrikaste smörgåsbord som någonsin skådats på denna sida Atlanten.
För övrigt, flera av dessa trevliga människor vi lärt känna är passionerade vinälskare, vilket ju är alldeles fantastikt praktiskt om man, som jag, tycker mycket om gott vin, men har vinkunskaper som motsvarar det som jag kan läsa innantill på etiketten. Igår fick jag ett gäng röda viner och några champagner som ska hålla mig flytande den närmaste månaden i alla fall. Av V, A, och G fick jag dessutom en nästan urdrucken vinflaska som de stulit med sig från vinprovningen de nyss hade varit på. "We stole this for you Ing. It is very special wine and very expensive. Congratulations to your PhD", sa V andaktsfullt på sin vackert klingande, extremt starka, franska accent när han lämnade över den. Det räckte till precis ett glas och jag kan inte riktigt beskriva hur det smakade (det gjorde för övrigt V åt mig på ett mycket målande sätt, användandes adjektiv jag knappt hört talas om förut), men det var i alla fall riktigt, riktigt gott.
Såklart ni får, men det tar ju tid att hitta vänner, särskilt, som du skriver, när man är vuxen. Det är först nu, det senaste halvåret, som allt börjar falla på plats och det känns så himla roligt. Ett hett tips är att skaffa barn, det öppnar för massor av nya kontakter och har man tur så trivs både ungar och föräldrar ihop 🙂 Och du, lycka till med ert husköp, hoppas det ordnar sig med lån och allt!
Åh,låter som en fantastisk fest! Du skriver så målande så jag riktigt ser framför mig hur ni hade det. Känner för övrigt igen det du skriver om vänskap,att ha ett socialt nätverk som man klickar med och trivs med. Viktigt men rätt svårt få det som vuxen. Roligt ni fått det. Våra sista år i Sthlm (innan vi flyttade hit) var rätt ensamma, alla hade flyttat, börjat jobba på annat håll, gått in i andra livsfaser osv. Nu bor vi ju i USA och är förstås som nya rätt ensamma här med, men jag hoppas att vi här på sikt ska komma dit ni kommit, dvs känna att man igen får vänner man trivs med och kan fylla middagsbordet med.-Anne