I Westwood går man gärna på bio. Enligt min nyinköpta och redan oumbärliga Los Angeles A to Z: An encyclopedia of the city and county, har Westwood "the densest collection of movie theaters anywhere in the world". Det står inte exakt hur många det finns, men vi har…få se här nu då, jag räknar…fyra biografer på mindre än fem minuters gångavstånd. Ytterligare några om man går fem minuter till.
Röda mattan rullas ut framför Mann Village Theater (bilden) oftare än någon annanstans och folk köar i timmar för att se alla vackra premiärstjärnor vinka till folket.
Man skulle kunna tro att det faktum att vi bor i världens mest biograftäta område skulle ge något slags utslag när det gäller mängden biobesök de senaste två åren, men så är det inte alls, antalet biobesök i vår familj sedan vi flyttade hit är, sorgligt nog, noll och intet. Nej förresten, våra barn håller statistiken uppe något litet, de har sett Happy feet med farmor och farfar.
I alla fall, ikväll så skulle denna pinsamma nolla åtminstone från min sida spräckas, det var liksom det jag hade tänkt komma fram till i den här texten. Men nej, inte den här gången heller. K, som jag skulle gå på bio med och som fick sin parkerade bil totalkvaddad av en extremt onykter människa härom dagen, hittade just precis sent i eftermiddags en annan bil någonstans i utkanterna av stan, en Volvo Kombi om jag hörde rätt. Så hon åkte iväg med maken och köpte en bil istället och lämnade mig med ett misslyckat slut på ett blogginlägg.
Mina barn och jag gick till videoaffären istället. Sedan hämtade vi indisk mat och till sist gick vi på macken och köpte de obligatoriska Gummibjörnarna. Mission completed. Jag får gå på bio nästa vecka istället.
Lämna ett svar