Vi får efterlängtat besök i februari, syster yster och tre syskonbarn. Nedräkningen började redan före jul och sex-åringen kan inte somna på kvällarna för att det är så spännande. Det blir alltså 35 sömnlösa nätter till innan hon får någon ro att sova.
Gästerna har litet fint antytt att de skulle vilja åka till Las Vegas. Och tja, varför inte egentligen, jag har hört sägas att Las Vegas nu för tiden är alldeles fantastiskt barnvänligt, med nästan lika många vattenrutschkanor och bergochdalbanor som stripklubbar per kvadratkilometer.
Men nej, nej, nej, jag vill inte ta mina barn till Las Vegas.
I Las Vegas vistas man högst två dagar, spelandes bort pengar och drickandes billig sprit till gryningen. DET är roligt. Ett tag. Efter två dagar vill man bara kräkas åt alltihop - åt fulheten, åt det oupphörliga plinket och blinget, åt two dollar buffees och alla spruckna drömmar vid five cents slotmachinerna – och åka hem till verkligheten.
När vi, bakfulla och panka, vandrat omkring bland fula hotell och skräpiga trottoarer trötta lördag eftermiddagar, så har jag alltid förundrats över vad i fridens namn alla barnfamiljer gör där. Varför vill man visa sina barn det här? Och vad ska jag svara sex-åringen när hon – garanterat! – frågar "mamma, varför har mammorna på bilderna aldrig några kläder på sig??". Och nej, jag är inte alls särskilt pryd, tycker bara att det är väl så tidigt att introducera min lyckliga dotter till the hard facts of life vid hennes ringa ålder…
Nej, jag gör det inte, jag måste hitta på något annat, måste komma på en långhelgutflykt som låter mer spännande för två 14-åringar än Vegas.
Well, good luck then!
Hm, vad är det för något, måste jag genast kolla upp, alla förslag mottages tacksamt!!
😉 Kanske lockar inte en utflykt till Hoover Dam en 14 åring heller…