Möjligen det mest bestående minnet från 2006:
I juli, på en liten grusväg i de djupa norrländska skogarna, slogs jag med en kråka. 
Först ett fegt påhopp bakifrån och en tackling i sidan av huvudet som gjorde mig helt vimmelkantig. Därefter öppet anfall framifrån: en stor, svart, glänsande, skrikande och helt bindgalen kråka som tar sats och springer emot mig (denna ynkliga bild gör den ingen som helst rättvisa, men det var det elakaste jag kunde hitta)!
Men i nöden prövas överlevnadsinstinkten; jag fick in en spark av kung-fu kaliber i bröstet och kråkan backade, något skakad och förvånad över motståndet. Efter en stunds övervägande av situationen gav den upp och hoppade iväg in under en gammal rostig släpvagn som stod intill vägen.
Hon var väl bara en orolig kråkmamma som ville försvara sina ungar, men vårt slagsmål resulterade i att jag numera lider av total kråkskräck.Det är ganska jobbigt rent praktiskt eftersom det finns ganska gott om kråkor och alldeles för få kråkätare här i världen. Nästa år ska jag ta itu med det.
Hej Ingemar, Dina kråkbilder är mycket vackrare än verklighetens kråkor tycker jag! Och Du skulle bara veta vad mycket kråkor det finns här, varje gång jag går förbi en som sitter uppflugen i ett träd ovanför mig så kryper jag ihop litet grann och väntar på hugget i nacken…Hälsningar Ingegerd
Hej!Tråkigt att du fått ett sånt trauma av en tokig kråka. Jag är ju en stor kråkfågelfantast, som konstnär är det den fågel jag målar mest. Hoppas du kommer över det, och så många kråkor ser man väl inte i LA?Hälsningar ifrån Södertälje, Sverige.IngemarBildkonstnär