I väntrummet hos Dr Anderson läser jag den amerikanska motsvarigheten till Hänt i Veckan. Framför allt läser jag om Brad, Angelina och deras tre barn som kuskar jorden runt, besöker barnhem, räddar svältande barn, spelar in en film då och då och njuter av att ha en massa tid tillsammans. Angelina lagar frukost åt ungarna och tre-åringen kan redan läsa.
Att läsa om harmoniska människor som tar hand om sina tre snälla och glada barn på en höft medan de samtidigt räddar världen är inte något som jag borde ägna mig åt just nu och jag känner hur mitt redan stukade mamma-jag får sig ännu en hårdhänt tackling i sidan. Till skillnad från alla lyckliga familjer och från alla glada mammor är jag så trött på mina barn just nu så att till och med ett tandläkarbesök känns som ett par timmars nåd att stilla bedja om.
Mina ljuvliga barn som så länge lekt så bra och så gärna tillsammans, alla tre eller i olika kombinationer, har förvandlats till monster. Nej, det är inte rättvist, det är min ljuvliga två-åring som över en natt har förvandlats till ett litet två-åringsmonster. Som ska ha allt, allt, allt, nu och hela tiden, vare sig det gäller leksaker eller mamma. Och eftersom han inte kan prata sö bra ännu så gör han sig förstådd med gråt, skrik, och slag; helt dödsföraktande och med mord i blicken ger han sig på sina syskon när de leker med något som han anser sig vara den rättmätige ägaren till.
Och framför allt min snart fyra-åring försöker verkligen, han är en liten hjälte. Han vet att man inte får slåss och han försöker lära sin lilleror att man måste turas om och allt det där, men han är faktiskt bara snart fyra år och någon j-a måtta får det väl ändå vara. Så när han fått sig en särskilt hård smocka av lillebror så WHAM, slår han tillbaka. Eller knuffar honom tvärs över vardagsrummet.
Ibland går det inte fem minuter mellan utbrotten. Ibland går det inte ens en minut. Ibland, ganska ofta faktiskt de senaste dagarna, tror jag att jag kommer att bli galen!
Lämna ett svar