Om språkbegränsningar och språkfrustration skriver Utvandrar-Anne och jag känner så väldigt väl igen mig.
Jag och min norrländska dialekt flyttade till Uppsala från djupaste norrland för att börja plugga när jag var 22. Där, bland alla coola, snabbpratande sörlänningar, fick jag (antog kanske) en ny identitet – jag blev Norrlänningen. Så fort jag öppnade munnen och kläckte ur mig ett "Jo!" istället för "aaaa", kände jag att folk log litet överseende inombords och sorterade in mig i facket "norrlänning: snäll, men trög". Kanske de egentligen inte gjorde det, kanske det var jag som gjorde det åt dem, men hur som helst, effekten blev densamma. Jag kände mig ofta, ofta obekväm bland nya människor, tyckte att det jag sa saknade betydelse eftersom hur jag sa det så överskuggade allt.
Men så kom det sig att jag träffade en stilig amerikansk utbytesstudent och nu var jag inte längre Norrlänningen; inte med honom och inte längre med andra. Jag glömmer aldrig hur otroligt skönt det var när vi var ute tillsammans och amerikanens närvaro gjorde att alla pratade engelska (ingen älskar för övrigt att prata engelska så mycket som berusade svenskar. Eller berusade, det krävs bara en öl. Eller så är det kanske barmiljön som gör det, vem vet?). Min engelska var helt ok och jag slutade lyssna på hur jag lät, jag klev ur min dialektala tvångströja och bara pratade.
Så småningom åkte jag och hälsade på min amerikan i USA och min engelska, som i Sverige var riktigt bra, var helt plötsligt usel. Så där, bland alla coola, snabbpratande och slangpratande amerikanska studenter, tystnade jag, förvandlades jag till Norrlänningen igen. Fast nu kanske mer geografiskt utvidgat till Svensken. Jag började lyssna på mig själv igen, på mitt otillräckliga språk, på min svenske-kock-dialekt. Jag hittade inga nyanser, inga adjektiv, allt blev bara…"nice".
Numera har vi slutit fred tror jag, mina språk och jag. Engelskan flyter. Min norrländska dialekt klingar fortfarande vackert när jag pratar svenska, om än kanske litet mindre utpräglat. Men jag är inte en nyinflyttad 22-åring längre så det spelar ingen roll. Eller jo, kanske det gör det ändå. Jag tycker det är enklare att prata med folk jag inte känner på engelska, jag blir mer pratsam, allt flyter litet lättare. Mingelpartyn på engelska – piece of cake; på svenska, njaaee…Men så är jag ju trots allt norrlänning i själ och hjärta.
Jag brukar fraga studenter (och andra) som har engelska som andrasprak hur manga procent av sig sjalva de ar pa sina olika sprak. Det funkar jattebra. Alla fattar vad jag menar och tanker efter och svarar! Det ar kul for att sana (tex andra studenter i klassen) som bara talar ett sprak och aldrig behovt fundera over identitet och sprak ser sa fantastiskt forvanade ut.