För ett par dagar sedan skrev jag ett småsurt inlägg om vårdnadsbidraget. Det skulle jag inte ha gjort. Jag kan inte tolka morgonens dagiskaos på något annat sätt än att Jöran H läste inlägget, blev förbannad och bestämde sig att hon ska minsann få för hemmafrubidrag. Tack vare sin direktkontakt med högre makter så har han förmodligen någon form av voodooliknande krafter och nu har han använt dem på mina barn. Och därmed också på mig. Må fan ta honom!
Morgonens dagiskaos bestod i att inte en, men två, små grabbar stod med näsorna tryckta mot fönsterrutorna och med stora tårar trillande nerför kindernna när jag lämnade av dem. Tre-åringen skrek "maaaaammaaaaa jag vill vara med diiiiig, bara med diiiiig" så det skallrade i sagda fönsterrutor. Två-åringen som inte kan säga så mycket ännu skrek bara maaaaaammaaaaa, men innebörden var ganska klar.
Och precs som Jöran räknat ut så blir det lätt så när man sitter där i bilen med tröjan blöt av barntårar och snoriga näsor att en och annan fundering poppar upp, som att "Skit skit skit, jag slutar jobba, det är inte värt det, det är klart det är bäst för ungarna att jag är hemma, vad är jag för en egoistisk, hemsk morsa"??? Vårdnadsbidrag, here I come (rent hypotetiskt alltså, jag bor ju inte i Sverige)!
Men när tröjan torkat och jag funderat litet till så ändrar jag mig. Trots avskedstårar och allt. Förändringar ÄR jobbiga och ibland svåra för alla, det hör liksom livet till. Min tre-åring älskade sitt dagis förra året. Nu är det många nya kompisar och favoritläraren har slutat och det är ju inte så kul. Två-åringen har nyss börjat på dagis eftersom vi inte fått plats tidigare. Han tycker att dagis – eller åtminstone iden att bli lämnad – är ett synnerligen värdelöst påfund, det är jag övertygad om.
Men rätt som det är så hittar de en ny favoritfröken och en ny bästa kompis. Eller så börjar de inse att de kommer ju tillbaka igen och under tiden så är det rätt kul här också.
Och jag tröstar mig med alla goda argument som finns för att fortsätta arbeta. Sådana finns det många och många kloka människor har skrivit mycket om det (skulle jag kunna länka så skulle jag göra det här, men jag kan inte. Ännu). Till alla dessa goda argument så vill jag helt krasst lägga till att PENGAR också kan vara bra för barn. Faktiskt.
När jag börjar jobba (dvs skaffar mig ett jobb där jag får betalt, till skillnad från nu, när doktorandtjänsten upphört) så kanske vi har råd att köpa hus uppe i en av alla de underbara, lummiga canyons som finns häromkring. Westwood är nog trevligt (nära till biografer, restauranger, affären och 35 coffeeshops) men det är litet knöligt med barn. Ett hus med en trädgård där man kan släppa ut ungarna står högt högt på min – OCH ungarnas – önskelista. När vi väl har trädgård kanske vi äntligen kan ha en hund. Eller åtminstone en kanin. Också skyhögt på önskelistan.
Med två inkomster kanske vi kan åka till mormor och morfar och kusinerna i Sverige två gånger om året, istället för som nu, ett sommarbesök och sedan många, långa månader till nästa. Det står högt på allas vår önskelista och det är också livskvalitet. Men till det behövs det pengar folks, det hjälps inte.
Så sorry Voodoo-Jöran, dagiskaos eller ej, arbetande föräldrar är bra, för barnen också. Och om man inte tycker det så för all del, stanna hemma, men förvänta er inte att alla arbetande föräldrar och alla andra ska försörja er under tiden. Vårdnadsbidrag är forfarande kasst!!
Lämna ett svar