När min äldsta dotter började kindergarten förra året fick ordet "volunteering" en helt ny innebörd. Från dagis i Sverige har jag minnen av att vi förväntades komma på föräldramöten, sommar och julavslutningar samt se till att det fanns extra kläder. Namnmärkta.
Här i detta volunteerandets Mecka förväntas cirka 40 föräldrar hjälpa till i klassrummet (2 föräldrar varje dag), delta i firandet av alla speciella dagar (St Patrick's day, easter, passover, jul, hanukkah, international day, Chinese new year, mother's day, father's day, earth day…) och helst ta med mat/snacks till dessa dagar, ta med ingredienser till diverse cooking projects, ställa upp som chaufförer på ett tiotal field trips (8 chaufförer med bilar varje gång), vara med och städa på Beautification Day och ta med mellanmål till hela klassen minst en gång i månaden. Så finns alla andra uppdrag: room parent, treasurer, field trip coordinator, party planner……….
Utöver det så rekommenderas man starkt att lämna ett "frivilligt" bidrag på minst 800 dollar per år till skolan (som är en public school och alltså gratis) och ja, man kan också ta på sig uppdraget att vara den som ringer runt till alla dem som INTE har lämnat detta frivilliga bidrag och förmå dem att göra det. Frivilligt naturligtvis.
Om detta volunteering system finns mycket att säga. Som att mycket av det är jätteroligt och att man som förälder känner sig oerhört välkommen, uppskattad och behövd. Och att det är kul att lära känna alla hennes klasskompisar och många av de andra föräldrarna och att det är så himla roligt att jag har ganska stor del i hennes första skolår, mycket av det som hon gjorde och minns, minns jag också för jag var med.
Men, men, man måste ju dra in litet kosing också, det hjälps inte. Skriva färdigt avhandlingshelvetet. Alla de där världsliga sakerna som man så lätt viftar bort när man börjat sjunka för djupt i volunteeringträsket. Och när man inte hjälper till så mycket som man borde eller vill så känns det litet kymigt och så svär man långa fula ramsor över allt det man förväntas göra och ställa upp på. Om man dessutom, som vi, har flera barn så blir det lätt litet komiskt. På 3-åringens dagis ska man komma upp i 32 "participation points" varje år. Tvätta alla barnlakan en gång i veckan ger ett par points. Skrubba golv på Beautification Day i tre timmar ger två poäng till. Så där håller man på.
Nu har min stora och stolta sex-åring börjat first grade. Och på volunteeringmötet som jag var på i tisdags skrev jag upp mig som klass fotograf, med uppdrag att fota alla roliga och speciella evenemang. Nästa onsdag har jag mitt första fotojobb. Visserligen är det då bara cirka två veckor kvar till manusinlämning och jag borde sitta fastkedjad vid skrivbordet, men, ja, det är ju trots allt en världslig sak. Volunteering rules!
PS. På mötet var vi ett femtontal kvinnor och EN man (för övrigt vår trevlige granne). Och nej, alla är INTE rika hemmafruar med alldeles för mycket tid och litet att göra. Men de/vi pusslar som fan för att få det att gå ihop, för att det är ännu en grej som finns på hennes "att-göra" lista men inte hans. Utan alla entusiastiska mammor skulle USA:s skolsystem braka ihop!
Lämna ett svar