Ingegerd Landström

Vi lade ett bud på huset igår, det med utsikt. Mäklaren kom över efter middagen med ett kontrakt motsvarande Noréns dagbok som hon gick igenom med rasande hastighet och vi lyssnade och nickade, inflikade en fråga här och där och skrev under.

Vi har ju gjort det där förr, vi är garvade husbudläggare vid det här laget (eller ja det här är vårt andra bud på fyra år men i alla fall) och vi vet att det faktum att vi lagt ett bud inte betyder nästan någonting alls och att den där utsikten med allra största sannolikhet aldrig kommer att bli vår.

Men det är ok, det finns fler hus och det känns ganska bra att veta att det faktiskt finns hus som vi kan lägga bud på. Igår kväll hittade vi ett till, det ska vi titta på till helgen.

Jag sitter här på morgonkvisten och kan inte sova och tänker på att mitt gym öppnar klockan fem. Jag skulle kunna gå dit, träna en och en halv timme och vara hemma till klockan sju. Va! Vilken början på dagen det vore!

Men nej, det går inte, jag försöker verkligen få upp mig ur den här stolen, men jag kommer mig inte iväg. Jag fixar halv sju, men fem (snarare halv sex vid det här laget) känns som en alldeles okristlig motionstid. Jag får jobba på det.

"Mamma, va ä dy?" frågar fyra-åringen allt som oftast. Oftast vill han inget särskilt alls, det är som om han bara vill få reda på var jag håller hus och vad jag gör, försäkra sig om att avståndet mellan oss inte blivit för långt.

"Mamma, va ä dy?"

Jag älskar det.

Kort fråga bara: finns det någon gräns för hur länge kan man vänta med att skicka ut tackkort efter sonens födelsedag? Om det händelsevis har gått över en månad, är det bättre att inte skicka några alls? De ligger ju där på skrivbordet, det ska bara inhandlas frimärken och hittas några adresser och sedan är de klara för avfärd.

Jag lever efter principen att så länge inte något annat barn i klassen har haft kalas och skickat ut sina tackkort är det någorlunda ok. inom rimlighetens gräns alltså. Men jag kan ju ha fel. Antagligen har jag fel.

Det är mycket vardag nu. Mest bara vakna, gå till jobbet, flytta tusen papper och tala med tusen människor i telefon, gå hem, krama barnen och sedan laga middag, göra hemläxor, diska städa, bygga lite lego, borsta tänder, läsa sagor, sätta sig vid datorn, inte orka skriva något vettigt, gå och lägga sig. Sova. Vad finns att skriva om det, inte mycket alls. Tror jag behöver lite nyponpulver. Lite vårkänslor. Lite sol. Och så behöver jag klippa mig, det behöver jag verkligen, så här kan man inte gå omkring och se ut. Jag klipper mig förfärligt sällan bara för att kunna motivera att jag går till en (tycker jag i alla fall) förfärligt dyr frisör, men eftersom det gör att jag går omkring och ser ut som en tuss Svinto på utväxt under långa perioder så vet jag inte om det är så smart. Kanske jag borde hitta en billigare (och därför, enligt min logik, också sämre) frisör och se halvok ut mest hela tiden.

Konstaterade igår, när jag råkade kasta ett öga på nyheterna, att detta var första gången som jag såg president Obama i sin nya roll som president.

"He´s on tv pretty much every day", sa min man och tittade på mig som om jag bodde i en grotta och slog ihjäl mammutar med egentillverkad yxa, fjärran från civilisation och tv-apparater.

Jag försvarade mig med att jag faktiskt lyssnar en hel del på radio – jag har lyssnat på Obama ganska mycket sedan han blev president. Och om inte min man hade blivit osams med L.A. Times angånde hur mycket vi skulle betala för vår prenumeration och därför sa upp prenumerationen, så hade jag läst om honom också, i alla fall på helgerna. Min man tror att de ska ringa tillbaka och erbjuda oss ett bättre pris, det har han trott i över två månader nu. Då och då brukar jag  fråga honom hur det går med förhandlingarna, om L.A. Times har tvingats ge upp, insett vem de har att göra med och kastat in handduken, men då byter han bara ämne, alternativt påstår att "you never have time to read the paper anyway." Som om det hade något med saken att göra.

Jaja, det här var bara en liten rapport från mitt glamorösa liv i L.A. Jag ska försöka komma igång med min blogg igen. Snart är det vår, solen börjar skina igen och jag ska plantera några blommor. Det blir bra det.

Det tog ett och ett halvt år, men nu, helt plötsligt, lyssnar jag bara på Mauro Scocco. När ungarna somnat och jag slagit mig ner framför datorn kör jag igång CD:n som jag köpte i Sverige för två somrar sedan och inte gillade alls, och sedan sitter jag och skriver lite och sjunger lite och trivs så bra i hans sällskap. Jag tror man måste vara i en viss sinnesstämning för att uppskatta honom. Lyssnade på Ratata när jag var en vilsen och melankolisk tonåring på 80-talet, nu är jag en vilsen och melankolisk 40-åring och lyssnar på Mauro Scocco. Inte konstigt alls.

Skulle ut och springa i morse. Gick ut genom dörren. Tänkte, "jesus vad kallt det är", vände och gick in igen. För att det var för KALLT. För kallt för mig som tillbringat halva mitt liv i -20 C.

Jag kommer inte att släppas in i Norrland längre.

Häromkvällen läste jag Alex Schulmans ultimata blogguide och konstaterade att jag får se till att skärpa mig. Skriv kort. Usel på det. Lägg in bilder, helst på dig själv. Nix. Namedroppa. Nähä. Skriv ofta. Nope. Faktiskt, om man ska tro denna lista, så är min blogg inte ens att betrakta som en blogg – minst tre inlägg om dagen, helst sex, ska man producera om det ska va nåt. Är mannen alldeles galen, vem hinner skriva sex inlägg om dagen? Eller tre? Eller ens ett? Ett inlägg förresten, i Alex Schulmans värld är ett ynka inlägg om dagen att betrakta som…nu måste jag titta efter här…"ett publiceringsverktyg för dagliga kåserier" kallar han det. Förvisso ingen dum benämning alls, men jag når ju inte ens upp till den nivån nuförtiden, vilket inom parentes gör mig lite ledsen och ganska frustrerad.

Men ja, jag har ingen poäng alls med det här egentligen, så nu slutar jag, så blir det  kort i alla fall (första punkten på listan). Och så publicerar jag en bild (andra punkten) på mig och Alicia i våra nyinköpta scarfs. Vi gillar att matcha varandra, min fina unge och jag.