Ingegerd Landström

Männen i familjen har gått på hockey. Jag är hungrig, jag vill gå ut i solen och äta lunch. Min dotter sitter klistrad vid datorn. Hon håller på att göra en affisch av något slag på powerpoint och befinner sig mitt i en kreativ process som inte får avbrytas. Jag vill gå på museum. Min dotter vill inte gå ut. Jag föreslår bokhandeln. Ok, det kan hon tänka sig. Jag föreslår ett lunchställe. Hon vill äta varmkorv på "the Cookie store." Samt kakor och glass till efterrätt. Jag vill inte ha varmkorv, men ok då, det blir varmkorv, men inga kakor. Det blir godisorgie imorgon istället.

Nej vet ni vad, denna påskafton är så fantastiskt långtråkig. Sådär bedövande långtråkig och rastlös som söndagarna kunde vara när jag var femton år och fast i min lilla by utan kompisar inom räckhåll och jag drev omkring och längtade till måndag och skolan.

Yes, nu är hon färdig! Nu går vi ut i solen och käkar varmkorv och tittar på böcker. Nu blir det roligare.

Bläddrar lite och ser att jag använt ordet "bara" i de tre senaste rubrikerna. Det ser helt märkligt ut och jag vill bara meddela att det finns ingen tanke bakom det alls, bara slarv och dålig fantasi.

Häromnatten drömde jag en helt vanlig, fridfull dröm. Den handlade om att jag skulle börja jobba som lärare på min gamla skola, belägen i en liten by i övre norrland. Det var inga konstigheter alls med det, drömmen tuffade på helt odramatiskt och vid ett tillfälle stod jag utanför mina föräldrars hus och pratade med en annan lärare på skolan. Nånting åt det hållet.

Då. Plötsligt. Dyker det upp två män beväpnade med någon typ av kulsprutor på gården. De är greker, av någon anledning står det fullständigt klart för mig att de är greker, och de springer emot oss med sina jättevapen och skriker något som jag inte förstår – det var väl grekiska förstås. Jag springer också, in i huset, in till köket där ungarna sitter och fikar i godan ro och jag sliter upp dem och sliter ner dem i källaren och så står jag där med mina barn som snart ska skjutas sönder och samman av två galna greker och paniken och rädslan får mig nästan att kräkas.

Då vaknade jag. Fortfarande kräkfärdig, med paniken bultandes i öronen och undrandes vad det är för problem som jag borde ta itu med. Grava, tydligen.

Sedan tittade jag på klockan och ser: 6:16 a.m. Väckarklockan skulle ha ringt 6:15, men jag glömde slå på den och min hjärna skickade helt sonika in två galna greker med kulsprutor för att väcka mig.

Det är ju ganska fantastiskt, tycker jag. Så här i efterhand.

På min väg till jobbet passerar jag ofta samme rufsige man som sitter på samma parkbänk varje morgon. Ibland sitter han på denna bänk och läser en tidning i godan ro, ibland sitter han och diskuterar högljutt med sina osynliga följeslagare. Jag brukar bara gå förbi och det brukar gå alldeles utmärkt, det är ju inte mig han är arg på.

Men i morse satt han där på bänken och var ovanligt ilsken och jag fegade ur. Stannade. Tänkte att jag nog inte vill komma ivägen för hans ilska idag, tvärvände och gick tillbaka mot övergångsstället bakom mig. Men det var långt dit och när jag mötte en ung kille frågade jag om det var ok att jag promenerade tillsammans med honom.

"Sure", sa han och så gick vi tillsammans några minuter, den unge mannen och jag. Vi pratade lite om det ena och det andra, hälsade på den ilskne mannen som tystnade ett ögonblick, tittade på oss och hälsade tillbaka och sedan gick vi åt var sitt håll.

Det var inte mer med det, men det gjorde mig lite glad. Det att vi kan ta hand om varandra på de enklaste sätt ibland.

…hm…kanske jag kunde skriva om…eller kanske det här vore lite kul….eller varför inte…njaäe…inte det? Om jag byter bakgrundsfärg då? Lite fräscht vårligt orange kanske. Sådärja. Nu ska jag…eller näe…nähä…jaha, jag fiskar väl ett tag till då. Hörs.

En bil står i en korsning utan vänstersvängfil och väntar på att få svänga vänster. Mycket trafik, många fotgängare och den unga kvinnan i bilen sitter där och väntar. Hon kan inte annat.

Bakom henne, en medelålders man med bakåtslickat hår i en stor, svart Lexus. Han kommer inte förbi kvinnan som väntar på att få svänga vänster, det gör man sällan och det kan ju vara irriterande om man har bråttom och inte kan byta fil, men such is life and traffic.

Det förstår inte bakåtslicket. I samma ögonblick som han fastnar bakom vänstersvängaren slänger han sig på tutan. Jag står på trottoaren och väntar på att få gå över gatan, jag ser hur han svär och gestikulerar och jag ser hur kvinnan i bilen framför stressat vänder sig om, gång på gång, medan hon väntar på att kunna svänga.

Jag står där och ser framför mig hur kvinnan kliver ur bilen, går fram till mannen och ger honom en rak höger genom den öppna bilrutan. Hon tar sig om näven och grimaserar, det tog ont förstås, men hon ser nöjd ut. Sedan går hon tillbaka till bilen, hoppar in, stänger dörren och svänger vänster. Jag applåderar och vinkar till bakåtslicket som sitter kvar i bilen och håller sig för näsan. Det rinner lite blod mellan fingrarna och han fumlar med en näsduk som inte riktigt räcker till.

Sedan blir det grönt och jag vaknar till. Kvinnan har svängt, mannen har kört iväg med en rivstart och jag går hem.

Han: "Hello."

Jag (litet överraskad eftersom jag väntade mig en kvinnlig röst): "Hello, I would like to talk to Anna."

Han: "I don´t know anybody by that name."

Jag: "Oh, I apologize, I must have gotten the wrong number. Can I just check with you, is this…(jag börjar räkna upp telefonnumret)?

Han (avbryter mig, dryg så in i h-vete):"Listen, I don´t know, I mean, how many people really know their own cell phone number?"

Jag (överraskad igen, den här gången av att folk kan vara så j-a dryga och otrevliga):"Actually, quite a few I would guess."

Han (fortfarande dryg): "Well, I don´t, I change phone numbers all the time. And…"

Jag (avbryter med min bästa Jim Carrey imitation): "Ok then. Bye bye then."

…

Jag kan ta såna människor, det kan jag – något har jag lärt mig under de här fyra åren i L.A. Men egentligen är jag en förfärligt snäll* människa (Eva, visst är jag??) och jag blir alltid lite olycklig när folk är otrevliga utan anledning och jag blir otrevlig tillbaka. Det får mig att vilja flytta till en vänligare plats, en plats där folk i allmänhet är snälla mot varandra.

*En gång, i ett annat liv, var jag på en anställningsintervju för ett FN-jobb. Jag ombads att beskriva mig själv. Fick totalt hjärnsläpp. Svarade att jag är snäll. Något annat dök inte upp i min annars så väl förberedda hjärna. Fick inte jobbet.