inte mycket till rabatt

februari 4th, 2010 § 6 comments § permalink

Förlåt, jag hinner inte skriva så mycket just nu, jag reser land och rike runt på jakt efter kaliforniska plantor att plantera i vår lilla rabatt. Efter en dryg veckas intensivt letande har jag åstadkommit detta:

nya blommor

Impressive? Not so much, no. Det är inte alldeles enkelt att hitta inhemska plantor ska jag säga (eller ute i skogen finns de ju överallt förstås, men de får man inte ta hur som helst och dessutom finns det inga skyltar som talar om vad de heter och hur de ska skötas), och det är definitivt inte så enkelt att hitta sådana som trivs i halvskugga och i en viss typ av jord och som passar bra ihop och inte blir så stora så att de tar över vårt lilla hus.

De här plantorna som snart ska grävas ner i rabatten köpte jag igår på Theodore Payne Foundation i Sun Valley. De ha ett ett helt ok  utbud och allt var så pedagogiskt beskrivet och förklarat att jag ville gråta av tacksamhet, men så var det det där med solen. De flesta inhemska plantor behöver mycket sol och framsidan av vårt hus ligger i skugga en stor del av dagen tack vare grannens enorma, mycket fula, granliknande träd. Vi ska inleda förhandlingar om beskärning med grannen vid något lämpligt tillfälle, men just nu är det skugga som gäller.

Under helgen var vi i Santa Barbara och jag och min naturälskade svåger passade på att besöka Santa Barbara Botanic Garden, som enbart har kaliforniska växter och träd. Vi hade lite bråttom och hann inte se allt och jag glömde bort att fota, men det är ett alldeles fantastiskt ställe. De säljer plantor där också, och hade jag bara kunnat bestämma mig för vad jag ville ha så hade min rabatt varit knökfull idag, men så blev det inte.

Santa Barbara förresten, det är en märklig stad. Lite för snygg för att vara på riktigt, är den inte? Allt är så pittoreskt, alla byggnader är så fräscha och nymålade och matchar varandra, flaggorna vajar, vägskyltarna är så stiligt utformade och så bergen runtomkring. Det är lite Disneyland över det hela, är det inte?

santa barbara

Main Street, Disneyland?

å andra sidan så var det ju inte för hans sinne för humor som han fick nobelpriset

januari 27th, 2010 § 5 comments § permalink

På Jeffs jobb får de allt som oftast besök av nobelpristagare. Det fick de igår igen och efter det sedvanliga seminariet och minglet skulle Jeff följa nobelpristagaren, som inte känner till Westwood så väl, tillbaka till hotellet.

De gick iväg och befann sig snart inbegripna i ett spännade vetenskapligt samtal (får man förmoda) när nobelpristagaren helt plötsligt, mitt i en mening, började springa. Inget ökande av stegen, inget småspring, nej det var en rush värdig en 100-meters löpare och den skulle ta honom över vägen innan trafikljuset slog om till rött.

Jeff förstod först ingenting, de hade ju gått där i lugn och ro och diskuterat och haft så trevligt och inte hade någon av dem särskilt bråttom heller. Sedan, av ren artighet kanske, började han också springa, såg att en bil kom i hög fart och stod i begrepp att svänga höger och förstod att nu skulle denna man bli överkörd och världen bli en superhjärna fattigare. Nobelpristagaren såg inte alls bilen, han var så fokuserad på att ta sig över vägen och ingenting skulle få stå i hans väg. Så nobelpristagaren sprang, bilen svängde i hög fart, och med ungefär tio centimeters marginal krockade de inte.

Jeff sprang ifatt nobelpristagaren, la handen på hans axel och utropade: ”Man, if you get killed in my company, I´ll never get tenure!”

Det tyckte jag var rätt roligt sagt, hela historien var rätt rolig faktiskt, jag skrattade i alla fall.

-Vad sa han då? frågade jag

– Ingenting. Konstaterade bara att det var han som hade haft företräde. Sedan gick vi till hotellet.

(tenure=fast tjänst vid universitet)

åh nej, inte nu igen

januari 27th, 2010 § 4 comments § permalink

Hur är det med löss i Sverige, undrar jag? Har svenska barn löss? Vi har löss jämt, de pilar runt mellan klassrummen och slår sig ner i ett hår här, ett hår där; det tar aldrig slut. Däremot har vi ingen vinterkräksjuka. Är det kanske så att vi fått lössen, ni kräksjukan? I så fall kan jag tänka mig att byta.

dåligt men bra ändå

januari 26th, 2010 § 0 comments § permalink

Läste i dagens tidning att en förälder i någon stad någonstans krävt att en av skolbiblitotekets uppslagsböcker – the Merriam Webster’s Collegiate Dictionary – ska bannlysas. Den beskriver nämligen alltför ingående och detaljerat vad termen oralsex innebär. Uppslagsboken är tills vidare inte bannlyst, bara borttagen från bokhyllan och ”tillfälligt inhyst på annat håll.”

Jag läser det där och tänker dystra tankar om detta samhälle som mina barn ska växa upp i, ett samhälle där uppslagsböcker bannlyses, där inte ens världens bästa president kan få till ett vettigt sjukförsäkringssystem och där Sarah Palin kommenterar politik på bästa sändningstid.

Herregud, tänker jag uppgivet, det är så mycket nu, vad är det med detta land, dessa människor, dessa åsikter!?

Men så läser jag igenom hela artikeln noggrannt och tänker att ja, det är väl illa, men inte så illa ändå. I artikeln kommer nämligen även kloka människor till tals, människor som inte alls vill bannlysa böcker. ”Eventually you end up with a library that is empty or partially full of dumbed-down or redacted version of books”, säger till exempel Peter Scheer, executive director of the First Amendment Coalition.

Man får tänka på det, jag får tänka på det, att det finns såna som Peter Scheer också. För varje galen åsikt, finns det en klok. Sådant är det här landet.

the small, small luxuries of life

januari 24th, 2010 § 0 comments § permalink

Mina tre favoritställen i vårt hus när det är kallt ute:

3. Golven i toaletterna. Uppvärmda. Lite mesig värme, men skönt ändå.

2. Steamern. Det är ingen bastu, det är det verkligen inte, men en helt ok ”i brist på bastu.” Turkisk ångbastu, är det så det heter? Hett blir det i alla fall.

1. Toalettstolen på ena toaletten. Uppvärmd. Skratta ni, det gjorde jag och ungarna när vi först insåg att toalettsitsen var varm. Nu skrattar vi inte längre, nu tävlar vi om vem som hinner först. Den andra toaletten är större och trivsammare (just nu inhyser den även färre myror), men det spelar ingen roll. Den människa som någon gång satt sig i en bil med varmt säte en iskall vinterkväll i Norrland förstår precis vad jag menar. Vardagslyx. Lovely. Sedan kan man streta vidare i regnet och kölden som en bättre och något lite varmare människa.

snälla sluta nu

januari 22nd, 2010 § 3 comments § permalink

regn 1

Nu har det regnat och stormat i en vecka och vi är så trötta på det här. Erik suckar varje morgon när han tittar ut genom fönstret för att bedöma dagens väderläge. I morse konstaterade han dystert att solen kommer aldrig, adrig mer fram igen. Samt att det inte blir någon hockyträning i eftermiddag.

Och det har han ju rätt i: ingen hockeyträning, ingen tennisträning, inget kaffe på verandan, inga nya mogna tomater. Bara blöta träskor, myror inomhus, takläckage och en överfull, larvigt liten, vattentunna.

Man får egentligen inte klaga på att det regnar. Vi har kronisk vattenbrist i den här delen av världen; regn är en välsignelse, regn är manna från himlen. Om man någon gång råkar försäga sig och utbrista i ett ärligt, ”I am so sick of this rain,” skyndar man sig genast att tillägga ”but we shouldn’t complain, we need the rain. Rain is good.”

Och det är väl sant. Regn är bra, vi behöver det, vi ska var tacksamma över att det regnar och det är vi.

Men ändå. Måste allt komma på en gång? Någon dag här och där, jämnt fördelade över året, vore väl inte så dumt. I augusti skulle jag jubla över några regniga dagar. Nu vill jag bara att det ska bli torrt ute så att myrorna flyttar härifrån. Sol. Nu.

där men aldrig här

januari 20th, 2010 § 0 comments § permalink

Någon frågade mig om inte jordbävningen i Haiti får mig att tänka till lite extra, om den inte får mig att fundera över riskerna med att bo i en jordbävnings-benägen del av världen.

Men nej, det får den förstås inte, hur skulle den kunna det? Inte kan jag på något vis relatera allt det ofattbara som händer där med vår gamla vanliga vardag.  Jag läser artiklarna, tittar på bilderna föreställandes människorester och trasiga barn med blåslagna ansikten, skänker pengar så gott jag kan, och tänker inte ett ögonblick på  vår egen jordbävning och hur den kommer att se ut. Varje jämförelse blir ett dåligt skämt.

Jag tror inte att jag är ensam om det. Jag tror att Angelenos i allmänhet är förvissade om att det ska gå ganska lugnt till när vår jordbävning kommer. För den kommer: sannolikheten för att en stor jordbävning (M6.7) ska inträffa i Kalifornien inom de närmaste 30 åren uppgår till 99.7 procent. Sannolikheten för att en mycket stor jordbävning (M7.5 eller över) kommer att inträffa är ungefär fifty fifty och mer sannolik i södra Kalifornien (37 procent) än i norra (15 procent). Allt enligt rapporten ”Uniform California Earthquake Rupture Forecast”, som kom ut för ett par år sedan.

Men Angelenos  i allmänhet tror på den där devisen som Southern California Earthquake Center kör med, den som säger att, ”Earthquakes are inevitable, but the damage from earthquakes are not.” Vi tror att om vi bara följer de där sju punkterna, ”The seven steps on the road to earthquake safety”, som tas upp i broschyren ”Putting Down Roots in Earthquake Country”, så har vi vår överlevnad i stort sett garanterad. Punkt nummer sju till exempel, som handlar om åtgärder man bör ta till efter att skalvet har upphört, har titeln ”When safe, continue to follow your disaster plan.” Inte ”If” –”When.” Vi tar det som ett löfte.

Angelenos tror att när det händer här kommer jordbävningssäkra byggnader att svaja betänkligt, men inte rasa ihop och begrava folk under rasmassorna. Vi tror att broarna och viadukterna som förstärkts sedan Northridge 1994 kommer att hålla så att inga bilar behöver störta ner, inget vägnät lamslås. Vi tror att dammarna kommer att hålla tillbaka vattenmassorna. Vi tror att polisen kommer att hålla ordning, att brandkåren ska släcka bränderna och att ambulanserna ska föra skadade människor till sjukhus där det finns både personal och utrustning.

Så tror vi. Så tror jag. Jag provianterar nytt vatten när jag åker till Target och jag funderar lite flyktigt på att nu är det väl ändå dags att montera fast bokhyllan i väggen så att den inte åker i golvet om det börjar skaka. Annars är allt som vanligt.

lite klokare nu

januari 19th, 2010 § 0 comments § permalink

Tystnad, vad jobbigt det är. Att sitta tyst i ett samtal med en människa som jag kanske inte känner så väl, att bara vänta och se vad som händer, vilken pina det är och vad dålig jag är på det. Alltid när jag har intervjuat någon och denne någon tystnat, tyckt att nu har de väl svarat på frågan och har inget mer att tillägga, då har jag kört vidare. Här ska inga pinsamma pauser få förekomma, pauser får det att klia över hela min kropp, pauser är ett tecken på att intervjun inte går som den ska. Att jag har kommit av mig, att jag har tappat bort nästa fråga, att jag har misslyckats.

Men igår, för första gången, tog jag ett litet steg framåt. Igår tvingade jag mig själv att vara tyst, att vänta på att personen kanske ändå hade något mer att säga om bara jag hade vett att inte störta vidare bland frågorna.

Det fungerade! Det blev jättebra. Och när jag tagit mig igenom några sekunders tystnad ett par gånger så kändes det inte så jobbigt längre. Som när man hoppar i från bryggan i iskallt vatten och första gångerna är det så h-vetes kallt, men sedan vänjer man sig och det blir nästan skönt.

Så var det. Bra arbetsdag igår!

på trädgårdsfronten, en liten smula nytt

januari 13th, 2010 § 2 comments § permalink

rabatten färdig

Titta här då, vilken fin rabatt vi har. Inga gamla trötta växer och rötter, ny, näringsrik jord, fin liten stenkant, fin liten grusgång som knastrar precis som den ska när man går på den. Lite svart papper som ligger och skräpar bredvid väggen bara, men det ska vi skära bort.

Nu fattas det bara blommor. Och eftersom jag har en vision om att enbart ha native plants i vår trädgård så åkte jag till en nursery (plantskola?) ute i Moorpark som enbart har native plants. Matilija Nursery hette det och en mycket liten del av detta ställe såg ut så här:

nursery

Ja, den var kanske inte så vidare bra just den bilden, men jag hoppas att man kan få en liten aning om dels hur stort det där stället var, dels hur små och oansenliga plantorna var. Pinnar som stack upp ur krukorna bara, hur skulle jag kunna bilda mig en uppfattning om hur de kommer att se ut i min rabatt om ett år? Plantorna var dessutom uselt märkta och jag gick där med min nya bok om native plants och försökte klura ut vad de olika pinnarna hette, men det var omöjligt.

Mannen som arbetade där föreslog att jag skulle köpa en annan bok, en med mer bilder, och så föreslog han att jag skulle börja med att åka till Santa Barbara Botanical Gardens, som tydligen specialiserar sig på native plants, för att lära mig lite mer. Jag ville föreslå honom att han kunde ju börja med att sätta namn på sina jäkla pinnar så blev det lättare för hans kunder att hitta, men det gjorde jag förstås inte.

Istället åkte jag hem, ganska modfälld, för jag hade sett fram emot att plantera blommor på en gång. Nu har jag beställt en annan bok, en med väldigt många bilder, och så får jag väl åka iväg till någon botanisk trädgård, och så småningom blir det säkert en fin rabatt med blommor i.

I väntan på blommor så gläds jag åt detta:

tomater röda

En liten vacker röd tomat! Max och Erik cirklar runt den, båda vill äta den allra första, men jag vaktar över den som en hök och den som så mycket som petar på den får inte spela Wii på en månad. En riktigt solig dag till, kanske två, sedan ska vi ha skördefest.

Vi har också, så sent som igår kväll, köpt och installerat denna blåa tingest:

vattentunna blå

Med den ska vi ta tillvara regnvatten har vi tänkt, men den är ju löjligt liten och kommer varken att göra till eller från. Tunnan fylldes upp under natten när det regnade och nu behöver vi fler. Mannen som vi köpte den av hade fyra enorma vattentankar i sin trädgård. Han berättade att han också börjat med en sån tunna, men sedan liksom växte det och han blev mer och mer besatt av att ta tillvara vatten och nu står han där med vattentankar som tagit över hela hans trädgård. Han behöver väl knappt något vatten längre för han får inte plats med någon gräsmatta. Jaja, detta trädgårdsarbete.

det är lukten av hav som får mig att minnas: nästan exakt tio år sedan

januari 9th, 2010 § 2 comments § permalink

strandenTidig morgon, halv sju eller så, och jag har halvsovit mig igenom ännu en natt av intensivt lyssnande efter små, små kackerlacksfötter mot trägolvet. Jag ser sällan några, men jag vet att de finns där och efter att en gång ha vaknat med en kackerlacka springandes över min kudde sover jag inte särskilt bra.

Jag är trött. Utöver det vet jag inte riktigt hur jag mår, jag har inte vågat känna efter ännu.

Jag hämtar tidningen från receptionen och sätter mig på min vanliga plats längst ute på verandan där en rad vita plaststolar och bord står uppställda för hotellgästerna. Varje morgon sitter jag där, tjugo meter från Indiska oceanen, och läser tidningen och betraktar surfarna som redan ligger och skvalpar ute till havs på sina brädor i väntan på den rätta vågen.

Jag tänker att om jag vore nitton igen så skulle jag lära mig att surfa. Jag tänker att idag ska jag äta frukost.

Det går bra med teet som vanligt. Lankesiskt te är starkt och gott och jag dricker det med för mycket socker och med mjölk som flyter upp till ytan i små flagor så fort man hällt i det. Det gör ingenting, jag har vant mig; de  försvinner igen om man bara rör om ordentligt med skeden.

Sedan kommer den, frukosten, morgonens eldprov – äggröran och brödet.

Detta enda lilla ägg och denna enda lilla rostade brödbit, det är verkligen inte mycket till frukost, inte mycket att bråka om alls, och jag har bestämt mig för att idag ska jag äta upp alltihop.

Jag ska äta upp det!

Nu. Ät. För helvete.

Och jag försöker verkligen, men idag, precis som varje morgon, misslyckas jag. Efter två tuggor ger jag upp och när servitören frågar ”Finished?” svarar jag ”finished” och ber honom ta bort tallriken för jag klarar inte av den där geggiga ägglukten (fast det där sista säger jag inte högt), och om jag kunde få lite mer te så vore det snällt.

Sedan sitter jag där, tittar på surfarna, dricker mitt te, och önskar mer än allt annat i världen att jag fick gå och lägga mig i min egen säng i min egen lägenhet hemma i Uppsala och sova i ett dygn och inte vakna av kackerlackor – verkliga eller inbillade – en enda gång.

Det går ju inte, jag ska vara här i sex veckor till och istället för att lägga mig i min säng i Uppsala går jag tillbaka till mitt lilla guesthouserum, lägger mig under takfläkten och släpper lös paniken en stund. Jag har någon vag idé om att det är bättre att göra det, att vräka ut alla hemska tankar på en gång och sedan förhoppningsvis bli av med dem, istället för att försöka låta bli att tänka dem och ha dem skvalpandes i bakhuvudet hela dagen, saboterandes all annan hjärnverksamhet.

Så jag ligger där under fläkten och tänker på att jag inte kunde äta idag heller och på hur trött och fullständigt orkeslös jag blir av det och hur illamåendet aldrig någonsin går över och hur hettan gör mig vansinning och ännu mer illamående. Och jag tänker på hur stor del av mina fältstudier de här veckorna utgör och på hur mycket pengar resan har kostat och om jag inte klarar av att göra det jag måste göra så kommer jag hem med uselt material och då går avhandligen åt skogen och jag måste hoppa av forskarutbildningen och vad i all världen ska jag göra av mitt liv då, när det här är det enda jag vill? Och när jag kommit så långt börjar jag oroa mig för hur denna lilla unge kommer att påverkas av all min panik: foster ska lyssna på klassisk musik och sjungas för och ha det lugnt och stillsamt på alla sätt och vis, de ska inte dränkas i stresshormoner och starkt lankesiskt te. Tänk om jag får missfall också?

Strategin fungerar faktiskt: efter en stund är jag så utmattad av all denna panik att jag inte orkar hålla den i huvudet längre. Istället börjar jag bläddra lite förstrött i gårdagens anteckningar, dubbelkolla tiderna för dagens inbokade intervjuer och så småningom, på något märkligt sätt, så drar även den här dagen igång. Imorgon, tänker jag, då ska jag äta frukost.

« Older Entries

Newer Entries »