Ingegerd Landström

Ah, the wonder of an empty day. Inga läkarbesök, inga ärenden att uträtta, inga tider att passa, och biblioteksvolunteeringen som jag skulle haft i två timmar på förmiddagen blev inställd. Jag borde gå till tandläkaren förstås, men jag gör det inte, jag gör det bara inte. Jag vet att det blir värre om jag inte fixar det, men jag kan inte förmig mig att lyfta på luren och tala om för Dr. Zola att kronan inte hjälpte min spruckna tand och att jag nog måste ha den där rotfyllningen i alla fall.

Istället lÃ¥ng springrunda, tidningen, och ett telefonsamtal frÃ¥n min läkare som sa att MRI-undersökningen inte visade sÃ¥ mycket . “Possibly very early degenerative…” nÃ¥gonting och jag ska testa nÃ¥gon slags medicin och se vad som händer. Inte ett ord om “möjlig cancertumör” eller MS-liknande symptom. Gott sÃ¥.

Nu en stor kopp kaffe  och så ska jag sätta mig och skriva en artikel baserad på en intervju av en intressant person jag gjorde för alldeles för länge sedan. Det blir bra det.

Kolla här då, nu har Alicia hittat bokstäver till mig på telefonen. Fantastiskt, den till och med autokorrigerar på svenska. Jag vet jag vet, det är ingen nyhet för någon utom för mig, men för mig är det stort.

Jag sitter på en träbänk på skolgården och väntar på att mina barn ska tröttna på att spela handboll. Då ska vi traska iväg och köpa en sån där tång som man gör hål i läder med. Sedan ska vi nog köpa glass också, bara för att liva upp denna mediokra dag.

Jag sitter och tittar på alla andra kvinnor som också är här för att hämta sina barn och som hänger på skolgården ett tag innan de går hem. Vad gör de, är de nöjda och tillfreds med sina hemma-mammaliv? Har de valt det aktivt, har de en plan B när barnen blir äldre, sover de gott om nätterna?

Eller är de som jag, sitter de här för att det av olika anledningar bara blev så? Har de samma ständigt närvarande panik i bakhuvudet, den som man håller tillbaka så gott det går, men som gör att man vaknar på nätterna ibland och undrar hur det här livet ska fortsätta, om det över huvud taget går att få ett jobb igen efter flera år utanför arbetsmarknaden, om man alls kan nånting längre, om man kan bli galen av att känna sig så otillfredsställd, så utanför allt,  eller om man vänjer sig så småningom?

Nej, jag frågar inte, det är klart jag inte gör. De kanske inte ens är hemmamammor, de kanske bara har en ledig dag. Eller ännu bättre, de kanske har ett yrke där de kan bestämma över sin tid och hämta barn från skolan ibland, bara för att det är så trivsamt att göra det.

Jag pratar  lite med några mammor jag känner, om barn och alla klassfester som är på gång och om hur det blir nästa år när våra små tio-åringar ska börja en annan, mycket större, skola. Sånt som vi alltid pratar om.

Det är trevligt. Sedan blir det glass och hålslagare. Läxor. Middag. Sova. Life goes on.

Mail från mamman till en av Max bästa klasskompisar:

“Hej Ingrid,

Rex (Max klasskompis, inte hans rätta namn) undrar om Max vill följa med pÃ¥ en särskild förvisning av Diary of a Wimpy Kid. Rex sa att Max älskar serien och eftersom Rex pappa har skrivit manus till filmen har vi extra biljetter till visningen. Hoppas han kan följa med, jag tror det blir jätteroligt. Vi hämtar honom vid fem-tiden.”

Det är krig utanför skolan nuförtiden.

För tre dagar sedan kom barnen hem med ett papper frÃ¥n skolan där det meddelades hur stora bötesbeloppen är för olika trafikförseelser. Det meddelades ocksÃ¥ att trafik- och parkeringsregler hädanefter kommer att bli “stringently enforced” i omrÃ¥det omkring skolan.

Det har varit lite si och så med den saken tidigare. Det blir lätt så när det inte finns några skolbussar och hundratals barn istället ska köras till och släppas av framför skolan och det bara finns en tjugo-metersremsa där man kan göra det lagligt. Samt ungefär fem parkeringsplatser inom rimligt gångavstånd. Så bilköer uppstår, barn släpps av lite här och var och det är lite vilda västern över alltihop.

Tills nu. Nu är det sammanbitna, motorcykelburna polismän iförda solglasögon och läder som brakar loss på sirenerna när föräldrarna minst anar det.

Det är en stackars farfar som stannat till där trottoaren är rödmärkt, precis i gathörnet, för att släppa av sitt barnbarn och inte begriper att det är honom polismannen försöker stoppa, varpå polismannen blir så ini h-vete ilsken och farfar blir alldelels shockad.

Det är förtvivlade scener med barn som grÃ¥ter och mammor som omväxlande tröstar sitt grÃ¥tande barn och omväxlande försöker argumentera med polismannen om att hon ju bara släppte av henne, hon parkerade inte. Polismannen har inget till övers för vare sig tÃ¥rar eller argumentation. “Stop crying, your mom will be alright,” säger han helt kort till flickan. “You need to move your car now, ma’m, you’re blocking traffic,” säger han till mamman, varpÃ¥ han sätter sig pÃ¥ motorcykeln och kör upp till nästa försyndare och nya scener uppstÃ¥r.

Det finns ingen artighet, ingen “kvarterspolis-feeling” över dessa poliser. De är här för att sätta dit brottslingar och de gör sitt jobb snabbt och effektivt.

Vi är inte vana vid denna bryska behandling, det märks så tydligt. Vi består till 95 procent av vit övre medelklass och polisen brukar inte hålla på att jaga oss i flock på det här viset. När barnen lämnats av samlas små klungor av upprörda, djupt indignerade, föräldrar vid trappan utanför skolan och jag undrar hur många telefonsamtal rektorn kommer att få de närmaste dagarna.

Det är dramatik i min lilla stad det. Mer spännande än så blir det sällan.

Vad jag borde göra idag: Skriva ut en intervju och sedan börja skriva på en text.

Vad jag gör idag: Dricker kaffe. Surfar. Läser tidningen och blir sorgsen över allt och alla. Bebisar som blir mördade av sina pappor. Kvinnor som blir mördade av sina män. Inga pengar till skolorna. Sarah Palins och andra konservativas avsky över Michelle Obamas ambition att förbättra maten i skolorna. Newt Gingrich. Den mannen. Jag kan inte läsa färdigt artikeln om hans försök att fÃ¥ politiskt stöd för sin eventuellt kommande presidentkandidatur frÃ¥n konservativa kristna genom att berätta om – och djupt Ã¥ngra naturligtvis – sitt tidigare liv som väl inte helt överensstämmer med djupt konservativa kristnas värderingar om hur ett liv ska levas. Men han drar in pengar till den kristna högern och de har  tagit honom till sitt hjärta, säger att Gud förlÃ¥ter eller nÃ¥got sÃ¥nt. Och det gör han säkert, men han kan knappast ändra ett karaktärsdrag. Newt Gingrich hade en utomäktenskaplig affär samtidigt som han spydde sin konservativa, djupt indignerade, galla över den omoraliska Clinton/Lewinsky affären; Newt Gingrichs självgodhet och hyckleri vet inga gränser och det kan ingen högre makt i världen göra nÃ¥got Ã¥t. Jag har alltid haft svÃ¥rt för att ha en riktig Ã¥sikt (jag vet, det är inget särskilt sympatiskt karaktärsdrag heller, men jag försöker i alla fall inte bli vald till president), har alltid tänkt att det är märkligt att folk kan vara sÃ¥ säkra pÃ¥ att de har rätt i det de säger och tycker; det finns ju alltid andra sätt att se pÃ¥ saker och ting. Men inte längre. Nu tänker jag allt oftare att en del politiker och en del politiska Ã¥sikter är sÃ¥ korkade och inskränkta och ogenomtänkta och naiva att det finns inget annat sätt att se pÃ¥ dem än som just det. Det är ocksÃ¥ en sorglig insikt. Nu kom solen fram och jag ska brygga lite mer kaffe. MÃ¥ste fÃ¥ lite ordning och styrfart pÃ¥ den här dagen.

Jag åkte till Malibu för att byta ut Alicias chaps som visat sig vara för små, men affären var stängd och jag hamnade på Coffee Bean istället.

PÃ¥ Coffee Bean i Malibu hälsar personalen glatt och mycket, och jag menar mycket, trevligt pÃ¥ alla som kliver in genom dörren. Alla i personalen hälsar dessutom pÃ¥ alla kunder och det är mÃ¥nga “Hi” och How are you?” och “Good morning” som viner genom lokalen sÃ¥ fort en ny kaffekund kommer in.

Helst använder man förstÃ¥s förnamn ocksÃ¥, men i mitt fall blev det bara ett vänligt “Hi.” Om jag gÃ¥r dit nästa vecka igen kanske det blir “Hi Ingrid.” You never know.

Om det är en stamkund med regelbundna vanor  kan det ocksÃ¥ hända att personalen frÃ¥gar, liksom konstaterande: “The usual?”, alternativt “Vill du ha din non-fat latte med vanilla idag eller?”

Fånigt eller trivsamt, jag säger ingenting om det.  Malibu är inte som andra ställen, Malibu är sitt eget lilla universum, befolkat av människor som är sådär beachigt-Uggs-and-sweatpants-but-very-expensive-sunglasses-avslappnade, samtidigt som de är så akut medvetna om och uppmärksamma på sin egen och andras sociala status och star-faktor att de framstår som betydligt mer ängsliga än avslappnade.

Ängsligheten syns tydligast i alla de där hastiga, förstulna blickarna bakom solglasögonen: Vem är detta? Vem skulle det möjligtvis kunna vara? Vem är jag i förhållande till personen framför mig i kön? Är den värd att småpratas med? Bör jag hälsa? Nonchalera?

Äh, jag tycker inte om att generalisera, glöm det där; min känsla inför Malibufolket säger med all säkerhet mer om mig än det gör om dem. Nu ska jag sätta mig och få ordning på min telefon istället. Det ska finnas en slags sensor som gör att skärmen blir svart när man pratar så att man inte råkar trycka till någon funktion under samtalet. Den fungerar inte av någon anledning så mina samtal blir ett förvirrat kaos av mute, högtalare och hold och jag måste hela tiden be om ursäkt och förklara att jag har en ny telefon som jag inte riktigt lärt mig hur den fungerar. Måste lösa det där på något vis.

Lugn och stillsam söndagsmorgon. Jag har vattnat blommor och druckit kaffe, men jag har inte varit ute och sprungit eftersom jag lider av sviterna efter en kikhostliknande influensa som aldrig vill gå över. Detta icke-tränande stör mig oerhört; i början av januari sprang jag en timme i hyfsad fart, nu, två rejäla förkylningar senare, vattnar jag blommorna och dricker kaffe på morgonen istället. Måste bli ändring på det där.

Jeff och pojkarna har åkt iväg på hockeyträning. De spelar roller hockey två gånger i veckan och när de dessutom skulle börja med ishockey utyckte jag att det var väl ändå lite väl mycket och nu kommer hela helgerna att gå åt till att sitta i iskalla hockeylador och känna urinvägsinfektionerna komma krypande.

Men det visade sig vara en hit för alla inblandade: Jeff och pojkarna masar sig iväg halv åtta på morgonen, Alicia sover, jag läser tidningen och när Alicia väl vaknat har vi hela förmiddagen för oss själva. Vi gör inte många knop kan jag säga, men det är precis så vi vill ha det. Ibland, när andan faller på, kan vi traska iväg till vår farmers market och handla lite grönsaker och jordgubbar, men mer än så blir det inte. Norrbottningen i mig är dessutom stillsamt lycklig över att mina barn kan åka skridskor. Lite skidlektioner på det så kommer de att vara väl rustade för alla livets prövningar.

Det är söndag eftermiddag, en ljuvligt ljummen och händelselös eftermiddag, och jag halvligger i vår soffa på altanen och tittar upp på våra eucalyptusträd, funderar lite förstrött på om man verkligen kan hugga ner något som är så grandiost?

Visst kan man det, säger min svåger. Han tycker inte om eucalyptusträd, framför allt därför att de inte hör hemma i södra Kalifornien. Min svåger tycker inte om någon växtlighet som inte hör hemma här, oavsett grad av grandiositet, and that is that.

Invasive alltsÃ¥ – det är ett minus. Dessutom är de brandfarliga, de brinner som torrt björknäver, och vÃ¥ra träd, som stÃ¥r alldeles intill vÃ¥rt lilla hus, är säkert alldeles speciellt brandfarliga eftersom vi inte har beskurit dem sedan vi flyttade hit. Ett minus till.

De står i vägen för vår framtida utbyggnad av tomten. Stort minus.

Om vi bygger ut tomten så att vi kan ha ett trädgårdsland i ena hörnet så kommer eucalyptusträden att se till att både trädgårdsland och den utbyggda tomten ligger i skugga så gott som hela dagen. Det största minuset.

Men hugga ner träd, det är verkligen inte min grej. Jag kan inte göra mig av med någon form av växtlighet så länge det finns minsta hopp om liv, hur ska jag kunna sanktionera mördandet av ett stort träd, eller till och med två?

Stort beslut alltså.

Andra stora beslut som väntar runt hörnet:

Ny kamera. En bättre kamera, en mer avancerad kamera. Men vilken djungel det är i kameravärlden och jag är verkligen inget proffs, hur ska jag kunna veta vilken kamera som är bäst? För mig.

Ny telefon. En Iphone? Men jag vill gärna ha knappar på min telefon, tycker inte om touch screens. Är det hopplöst gammalmodigt att tänka så, finns det över huvud taget telefon med knappar nuförtiden? Jag måste kunna kolla min mail på den, det och knappar är mina modesta krav.

Hund. Kan vi ha en hund, har vi tid? Och ska vi köpa en boxer eller inte? Blandras kanske? Men jag vill verkligen ha en boxer.

Om vi bestämmer oss för att skaffa hund, ska vi då ta en rescue dog eller ska vi gå till en bra uppfödare? En nära släkting till oss slutade prata med mig när jag försiktigt förde fram idén om att inte gå till ett animal shelter. Inte för att jag inte tycker det är en bra idé, det är det visst, men jag tänker att om vi ska ha en stor, stark boxer i familjen så vill jag veta varifrån den kommer. Inga dolda aggressiva anlag bland mina ungar, nix, det går inte.

Sånt ligger jag och funderar på. Vädret är verkligen alldeles ljuvligt. Äntligen värme, mina blomlökar växer en halv centimeter om dagen. Min Manzanita blommar, trots att någon påstod att den inte trivs i kruka. Det var säkert min svåger som sa det. Jag ska visa honom den nästa gång han kommer hit. Imorgon ska vi förresten ut i vildmarken och leta efter Nya Zeeländska lersniglar med honom. Det blir spännande.

Efter snart tre barnintensiva jullovsveckor lämnades barnen av hos farmor för övernattning och Jeff och jag drog ut i natten (eller snarare den tidiga kvällen) på tu man hand.

Först middag på litet Thaiställe, Cholada Thai Cuisine, i Malibu. Åh, lycka, god thaimat igen, det var länge sedan. Inga barn alls i lokalen, gästerna bestod av fok som antingen var för unga för att ha barn eller av folk som skickat iväg sina barn till college för något år sedan (en majoritet).

Jag konstaterade att det här är vår framtid; om tio år sitter vi här med en klump i halsen och saknar våra små ungar som åkt tillbaka till college efter jullovet. Men, konstaterade jag sedan, de såg fräscha och friska och nöjda ut, de som satt runt omkring oss, på ett sånt där coastal-living väderbitet och hälsosamt sätt, så det kanske inte blir så tokigt. Det kanske blir riktigt bra. Sedan kom vi överens om att våra barn kommer att gå på UCLA och på sin höjd flytta in till Westwood och vi kan äta middag tillsammans så ofta vi vill och där någonstans tog det vemodiga samtalsämnet slut.

Efter Thaimaten gick vi på bio, på Malibu Cinemas där jag aldrig varit tidigare. Filmen var sisådär (vi orkade inte vänta på True Grit och såg How do You Know) men jag ser så få filmer nuförtiden så jag är inte kräsen; en film är i alla fall en film.

Malibu Cinemas är en ljuvlig biograf. Inget megastort komplex beläget i ett shoppingcenter där man mÃ¥ste gÃ¥ genom tre vÃ¥ningar med butiker för att komma dit man ska. Bara parkera utanför, traska in i den lilla foajén, köpa biljetter och sedan sjunka ner…

…i dessa ROLLS ROYCE FÃ…TÖLJER som de tvÃ¥ biosalongerna är utrustade med. Lädret är slitet som pÃ¥ en kär gammal skinnjacka, de gÃ¥r att luta bakÃ¥t sÃ¥ att man halvligger (mycket bekvämt, men en fotpall hade suttit fint) och armstöden är stora som ett mindre picknickbord. Jag vill aldrig gÃ¥ pÃ¥ bio nÃ¥gon annanstans.

Idag skiner solen på mina nyplanterade tulpanlökar och vi har en ny guvernör som ska få Kalifornien på fötter igen. Det blir ett bra år det här.

Bra dag idag förresten.

Lugn och trivsam morgon med mina pojkar (Alicia, min lilla, lilla unge som blivit så stor,  är på läger i tre dagar. Det är länge det!). Kaffe och förberedande av intervju. Springsteen-moment på McDonalds i Mt Washington. Intervju med mycket trevlig, mycket begåvad artist tillika Los Angeles lucia (missa inte det för all del, 5 december, Shrine Expo Center). Sedan kaffe. Bibliotek. Snabb date med maken. Mer bibliotek.

Ikväll, debatt på UCLA om proposition 23. Patt Morrisson är moderator. Spännande, spännande, jag återkommer om det.