Det är krig utanför skolan nuförtiden.
För tre dagar sedan kom barnen hem med ett papper från skolan där det meddelades hur stora bötesbeloppen är för olika trafikförseelser. Det meddelades också att trafik- och parkeringsregler hädanefter kommer att bli ”stringently enforced” i området omkring skolan.
Det har varit lite si och så med den saken tidigare. Det blir lätt så när det inte finns några skolbussar och hundratals barn istället ska köras till och släppas av framför skolan och det bara finns en tjugo-metersremsa där man kan göra det lagligt. Samt ungefär fem parkeringsplatser inom rimligt gångavstånd. Så bilköer uppstår, barn släpps av lite här och var och det är lite vilda västern över alltihop.
Tills nu. Nu är det sammanbitna, motorcykelburna polismän iförda solglasögon och läder som brakar loss på sirenerna när föräldrarna minst anar det.
Det är en stackars farfar som stannat till där trottoaren är rödmärkt, precis i gathörnet, för att släppa av sitt barnbarn och inte begriper att det är honom polismannen försöker stoppa, varpå polismannen blir så ini h-vete ilsken och farfar blir alldelels shockad.
Det är förtvivlade scener med barn som gråter och mammor som omväxlande tröstar sitt gråtande barn och omväxlande försöker argumentera med polismannen om att hon ju bara släppte av henne, hon parkerade inte. Polismannen har inget till övers för vare sig tårar eller argumentation. ”Stop crying, your mom will be alright,” säger han helt kort till flickan. ”You need to move your car now, ma’m, you’re blocking traffic,” säger han till mamman, varpå han sätter sig på motorcykeln och kör upp till nästa försyndare och nya scener uppstår.
Det finns ingen artighet, ingen ”kvarterspolis-feeling” över dessa poliser. De är här för att sätta dit brottslingar och de gör sitt jobb snabbt och effektivt.
Vi är inte vana vid denna bryska behandling, det märks så tydligt. Vi består till 95 procent av vit övre medelklass och polisen brukar inte hålla på att jaga oss i flock på det här viset. När barnen lämnats av samlas små klungor av upprörda, djupt indignerade, föräldrar vid trappan utanför skolan och jag undrar hur många telefonsamtal rektorn kommer att få de närmaste dagarna.
Det är dramatik i min lilla stad det. Mer spännande än så blir det sällan.
Lämna ett svar