Ingegerd Landström

Seminariet gick bra. Så roligt, så roligt att diskutera metoder och teoretiska perspektiv och ditten och datten, hjälp vad jag kan sakna den världen. Sedan tåget till Uppsala. Snäll farbror körde mig till hotellet jag skulle bo på. Jag frågade om vägen, han förklarade hur jag skulle gå, bekymrade sig lite över min stora resväska."Äsch, det går bra," sa jag och traskade vidare. Två minuter senare kör han upp bredvid mig och säger att han ska skjutsa mig "för han skulle ju ändå åt det hållet." Va! Vad människor kan vara snälla mot varandra. Jag får se till att betala framåt. Ni vet, återgälda snälla saker till någon annan människa och om alla håller på så, så blir snart alla människor snälla mot varandra. Så enkelt är det. Efter det, middag med kära, kära vänner. Nu, apelsinkrokantchoklad, lite Filter och sedan jetlagkoma. Härlig dag idag. Kyssar till er alla!

Har suttit på stadsbiblioteket och jobbat idag. Köpt kaffe på Seven Eleven. Köpt lunch där också, men de mackorna var väl ingen höjdare. Sprungit till tunnelbanan kvart i åtta, sprungit in på NK och köpt en svart tröja som jag behöver imorgon. Tagit tunnelbanan hem till mina kära vänner där jag bor.

Hela tiden har jag klampat runt i träskor eftersom mina andra skor låg i väskorna som blev kvar i Amsterdam eftersom vi vi var tre timmar försenade från Los Angeles. Tyckte att folk tittade konstigt på mig; de låter ju så högt när man går så ingen kan undgå att märka att den där människan ju går omkring i träskor. I november.

Men hörni, det är faktiskt inte så kallt ute just nu och ingen snö är det heller, man borde kunna gå i träskor utan att bli tittad på. Eller så är det bara jag som inbillar mig. Så är det nog

Att jobba hemifrån är underbart på alla sätt och vis. Vanligtvis är det det vill säga, men inte idag. Koncentrationsförmågan är under isen; det pågår häckklippning och lövblåsning här utanför och hela morgonen har jag dessutom krigat med en ekorre som tror att den äger våra fruktträd och som äter upp fågelmaten. Jag har försökt jaga bort den, men den bara låter ilsket och viftar mycket hotfullt med svansen. Flyttar sig inte ur fläcken, bara stirrar rakt på mig. Jag prövade att kasta en grapefrukt på den. Ingen reaktion. En till. Nada. En skiftnyckel. Ingen reaktion nu heller och skiftnyckeln åkte iväg över verandorna och längst ner i det ogenomträngliga buskagen som också hör till vår tomt, men som mest är att betrakta som vildmark för tillfället. Mitt straff för att över huvud taget kommit på tanken att kasta en skiftnyckel på ett djur. Skäms! Sedan blev jag hungrig och så har jag hängt lite tvätt. Nu ska jag hämta Erik och gå till tandläkaren. Så var den arbetsdagen slut.

(Ja jag får faktiskt betalt för det jag gör just nu, därför kallar jag det för jobb. Mycket trevligt.)

Vi åkte till en brädgård för att köpa några brädor till huset. Darryll hjälpte mig att hitta rätt och vi pratade lite om ditten och datten medan vi traskade omkring bland brädhögarna. Trevlig människa.

Helt plötsligt frågar han mig vad jag jobbar med. 

Först säger jag ingenting. Fumlar med något i bilen och tänker att han kanske tror att jag inte hörde och låter det vara. Men han frågar en gång till och jag hinner tänka på hur mycket jag hatar den där frågan och sedan tänker jag skitsamma, nu drämmer jag till med "writer"  men sedan vågar jag inte det i alla fall och av någon outgrundlig anledning, kanske för att jag just nu gör ett tillfälligt inhopp i den världen, svarar jag till sist "researcher." 

Det gick bra. Han frågade inte vilket universitet jag jobbar vid. Istället berättade han att han gör ställningar till bröllopstårtor. På fritiden och i hemlighet, för han är nästan ensam på marknaden och han vill inte ha konkurrens från andra finsnickare. Sedan lastade vi in bräderna i bilen och jag skämdes bara lite över min lögn.

Eftersom jag har ett behov av att kategorisera människor (jag vet, inte nödvändigtvis ett särskilt sympatiskt karaktärsdrag alls, men sån är jag) så står jag på skolgården på morgonen och spanar lite på folk, försöker komma underfund med vad det är för slags människor som bor här i vår lilla stad. Jämför med vår gamla skola.

Hittills har jag observerat att det finns ett förvånansvärt stort antal män med halvlångt, lite lockigt, ibland lätt grånat, hår ihopdragen i en slarvig hästsvans, iklädda shorts/jeans och t-shirt/fleecejacka. Män som ser ut som Jeff med andra ord, minus hästsvansen.

De verkar inte ha särskilt bråttom, ser inte ut som om de är sena till morgonens första jobbmöte: de pratar med andra föräldrar på skolgården och när de lämnat av sina ungar cyklar de iväg i maklig fart. Jag undrar vad de pysslar med. Gissar att de är hemmaarbetande manusförfattare hela bunten. Eller kan det vara så att det är här USA:s samtliga hemmapappor har bosatt sig? Vore inte det märkligt?

Läser avhandlingsmanus. Är förkyld. Försöker förtvivlat hinna hinna hinna med allt som jag behöver hinna med för att livet och skolan och ekonomin och familjen ska gå runt.