Ingegerd Landström

Snart, vilken dag som helst nu, ska jag ta mig ur min flyttbubbla. Jag ska tänka på andra saker än bara flytt och städning och organisering. Jag ska läsa en tidning och när jag sitter i bilen ska jag lyssna på radio istället för att bara njuta av tystnadnen. Jag ska skriva ett par artiklar och jag ska se till så att vår (SWEA:s) hemsida är up-and-running. Jag ska börja läsa ett avhandlingsmanus som jag ska opponera på i november. Kanske jag rentav tar mig för att söka ett eller annat jobb.

Snart ska jag göra allt det där, bara inte idag för idag ser det ut så här i vårt lilla, lilla hus där vi inte  riktigt får plats med alla våra saker. Jaha, ok, då börjar jag då.

"Nu bor vi ute i naturen" tänkte jag när vi flyttade hit. "Nu har vi valt att flytta hit och bo granne med ett stort vildmarksområde, då kan jag inte börja kriga med djuren som bor här." Tänkte jag och ställde tillbaka flaskan med myrgift i hyllan. Myrorna håller sig utomhus, springer omkring på nedre verandan och en del uppe i träden och gör inte en fluga förnär, finns ingen anledning att försöka ta kål på dem och dessutom är det omöjligt. Spindlarna lämnade jag också ifred, till och med de små som jag sett skymta inomhus någon gång får springa vidare. Jag tror att jag hyste någon tanke om att vi kan leva i harmoni med varandra, krypen och jag. Jag lämnar dem i fred och de lämnar mig någorlunda i fred.

Men i morse förändrades allt. Det har regnat hela natten och myror tycker inte om att bli blöta om fötterna. Därför drog de sig in till oss, till båda toaletterna, och nu är det slut på allt larv om harmoni och leva i fred med varandra. Nu är det KRIG och jag ska ut och köpa det starkaste myrgift jag kan hitta som inte tar kål på mina barn också, och sedan ska de få se på FAN.

Nu så! Nu sitter jag precis där jag tänkte mig att jag skulle sitta med min dator, vid köksbordet och med utsikt över vår veranda och våra träd. Jag hade nog föreställt mig att det skulle vara soligt också och att dörrarna skulle stå på vid gavel, men som ni ser i det övre högra hörnet så är det molnigt och eventuellt börjar det regna snart. Vädret här vid kusten är inte alls likadant som vädret två mil inåt landet. Det är kyligt, för att inte säga kallt, på kvällar och morgnar och det är inte lika soligt. Vi måste köpa varmare kläder helt enkelt, inte direkt svensk-vinter-kläder, men varma jackor i alla fall. Kanske en och annan mössa till och med. Underbart!!!

Som ni ser så är verandan fortfarande en byggarbetsplats, men nu är vi snart färdiga och pojkarna ska få flytta in i sitt fina lila-vita-silvriga rum (den initierade tänker genast, "aha, det är ju LA Kings färger det. Coolt.") och vi ska börja få ordning därute. Längst till vänster, i mitten bakom det stora plastschabraket, ser man embryot till min lilla trädgård: sex små tomatplantor som ska ge frukt om 75 dagar. Har man lovat mig. Så småningom ska vi ha en liten "stadsträdgård", Erik vill att vi ska odla vattenmeloner och någon sa till mig att man kan till och med ha höns, men jag vet inte jag. Kanske en vattenmelon eller två, men hönorna skulle nog inte uppskatta vår träveranda och dessutom skulle de omedelbart bli uppätna av coyotes.

När ni tittar på bilden kanske ni, precis som jag gjorde när jag såg dem första gången, tänker "åh, vilka fina balkongdörrar." Och det är de förvisso, men i praktiken är de helt värdelösa. Vi bor ju granne med en canyon och med den kommer en canyons djurliv och när man öppnar dessa dörrar på vid gavel (och det vill man gärna göra på dagarna när det är varmt) så bjuder man in varenda liten varelse som bor i denna canyon till sitt kök. Vad man behöver är en sån där ful, men mycket praktisk skjutdörr med tillhörande nätdörr så att man får luften men inte djurlivet. Hej så länge!

Står och målar våra sovrumsväggar. Det har tagit tre dagar av utflykter till Home Depot och otaliga färgprover och en hel del ilskna utbrott, men nu äntligen blev färgen rätt. Jag älskar den där färgen och jag står där och målar och tänker att jag kommer aldrig att vilja måla om, kommer aldrig att vilja flytta härifrån. 

Då slår mig helt plötsligt tanken att jag kommer att dö i det här sovrummet. Jag kommer att bo här i resten av mitt liv, ungarna kommer att växa upp här och den tiden kommer att flyga förbi, den har ju redan börjat. Just precis nu har den börjat. Sedan flyttar de hemifrån och sedan kommer jag att dö.

Jaha, jaha, så här blev det när man blev husägare. Man har inte tid med någonting av det som man ägnade sig åt i ens tidigare liv då man bodde i lägenhet, för all ens tid och energi går åt till att välja färg på väggarna till sovrummet, spika lister och fundera över varför luftkonditioneringen i ett sovrum inte fungerar. Förr i världen fick man varken måla eller spika lister och om det blev fel på luftkonditioneringen ringde man till vaktmästaren och han kom över samma dag och fixade alltihop och det kostade inte ett öre. 

Å andra sidan hade man inget hus och inga eucalyptusträd, och man gick inte omkring och funderade på var man borde ställa tomatplantorna så att de blir glada och växer bra. Jag ska bara måla lite till och så ska vi flytta och sedan blir allt som vanligt. Fast bättre.

Roligare än allting annat just nu, så roligt så att jag blir lika glad när jag tänker på det som när jag tänker på att vi har köpt ett hus, är att jag har skrivit en artikel.

Det är ingen märkvärdig aritkel alls; den kommer inte att publiceras i någon etablerad tidning, jag får ingenting betalt och den handlar helt anspråkslöst om ett besök som SWEA (organisation för svenska kvinnor bosatta utomlands) gjorde på UCLA Medical Center.

Men ändå. 

Jag gick på det där studiebesöket. Lyssnade på föreläsningar. Fick en visning av sjukhuset. Sedan gick jag hem och skrev ihop en artikel om alltihop, in i nyhetsbrevet med det och idag går det ut till medlemmarna. 

Det är inte det att jag inte har skrivit någonting tidigare, jag har skrivit massor: jag har skrivit dagbok i hela mitt liv, jag har skrivit fler pm än jag vill komma ihåg, jag har skrivit en avhandling och jag har fått ihop ganska många blogginlägg de senaste tre åren.

Men det här är annorlunda. Jag tänker på den där artikeln och blir alldeles lycklig. Den får mig att känna mig…ja faktiskt nästan som en journalist. Som ett embryo till en journalist. Eller som ett embryo till en skribent eller vad man nu ska kalla det, jag kan inte använda de där titlarna, det känns så förmätet. "Writer" kanske, det ordet tycker jag om. En som skriver helt enkelt, inget konstigt alls med det.

Mitt hus och min artikel. Mina två älsklingar just nu.

Vi har anställt en trädgårdsmästare. Jag vet inte riktigt hur det gick till, jag har verkligen inte haft för avsikt att anställa en trädgårdsmästare, vi har inte så mycket trädgård och den lilla vi har tänkte jag att vi skulle ta hand om själva.

Men vi stod utanför huset och pratade med Robin, vår granne tvärs över gatan och den f.d. ägarens mäklare, när José kom gående över gräsmattorna.

"Det här är José", sa Robin, "han tar hand om trädgårdsmästeriet hos alla här på gatan. Han har gjort det hos C (förre ägaren) också, han gör ett fantastiskt jobb." Sa Robin och tittade uppfodrande på oss.

José var mycket trevlig och sa att vi kanske kunde ta hans kort och återkomma om vi skulle vilja att han fortsätter att ta hand om gräsmattorna nu när vi flyttat in.

Då blev Jeff lite stressad och sa att det är klart vi vill och så var det bestämt.

Jag har träffat honom ett par gånger nu och han är verkligen mycket trevlig. Vi pratar engelska med varandra, men jag tänkte att jag ska nog våga fråga om vi möjligtvis kan prata spanska. Jag vill så gärna få ordning på min spanska igen, det finns ingen ursäkt till varför jag inte gjort det ännu!

Och det är klart jag vet att det ska vara ett uppochnervänt frågetecken i början av meningen, men hur får man till ett sådant??

Efter skolan åkte ungarna och jag ut till Huset. Jeff var redan där, han har hjälpt den f.d. ägaren att flytta hela dagen. Jag bara skakar på huvudet åt dessa människor, de verkar inte riktigt vuxna om man säger så. Men skit samma, de är mycket trevliga och imorgon klockan nio ska de rensa ut kylen och plocka ihop de sista grejerna som står staplade i garaget och sedan är de borta. 

Förutom det lilla irritationsmomentet så har eftermiddagen varit alldeles strålande. Vi har ätit apelsiner från vårt apelsinträd och grapefrukt från vårt grapefruktträd. Grannar har kommit in och hälsat och sagt välkommen sådär som grannar gör i amerikanska filmer. Till vänster om oss bor en farbror som heter Larry, till höger bor Nancie och hennes åtta-årige son. Tvärs över gatan bor Robin (för övrigt den f.d. ägarens mäklare) och hennes familj, men de ska möjligtvis flytta och hyra ut huset. Alla människor verkar ha hundar och en del av dem skäller besinningslöst. Erik, som inte kan stava till grannsämja, lutade sig över staketet til Nancies hus och skrek "When will you dog shut up!?" Det var mycket pinsamt och jag hoppas att hon inte var hemma. Hunden skällde i alla fall ett tag till.

Jag har hämtat pizza från vår lilla pizzeria neråt gatan, de var goda och hutlöst dyra, och sedan satt vi på verandan och åt vår första middag hemma hos oss.

Och så, gissa vem som kom och hälsade på efter skolan? Jamen naturligtvis, vår f.d. granne the Finnish Rocket Scientist och hans son som nu har blivit våra grannar igen. De flyttade till Palisades för ett år sedan och varje gång vi har hälsat på dem har vi suckat och tänkt att vi vill också bo här och nu gör vi det.