Hade ett litet samtal med grannen igår, mamman till 8-åringen som stalkar vår son leker med.
Efter en incident häromdagen när pojkarna (på 8-åringens initiativ, det är de båda överens om) tog sig in i Alicias rum, klistrade ihop böcker, rev ner grejer och försökte dyrka upp hennes dagbok, så kände vi att det nog är dags för Samtalet.
Det började ganska bra. Grannen bad om ursäkt, förklarade hur hon tyckte att läget var och hur incidenten skulle tolkas, betonade hur förträfflig hennes son är, samt presenterade en lösning som bestod i att tills vidare ska pojkarna leka tillsammans bara när någon av föräldrarna är hemma (incidenten ovan inträffade när farmor var hemma med ungarna). Allt i ett enda andetag. Hon var mycket vänlig och nöjd över hur smidigt vi löst situationen.
– Ok, sa jag. Men jag skulle vilja att vi gör så här. Jag skulle vilja att vi bestämmer att de har en playdate i veckan. Att vi formaliserar det hela lite grann helt enkelt. Då blir det enkelt och tydligt för dem vad som gäller.
Den iskalla tystnad som strömmande ur telefonluren efter detta mitt önskemål var fullständigt bedövande.
Sedan:
– Aha. So you don´t really want the kids to play together at all, do you?
Hoppsan.
Här hade jag kunnat säga att nej, helst av allt vill jag inte att de ska leka tillsammans alls. Jag hade kunnat säga att jag är så trött på 8-åringens ständiga konflikter med Erik. Att jag är urless på det faktum att han fyra dagar av fem står och väntar på oss när vi kommer hem från skolan och vill leka med Max. Jag hade också kunnat säga att han pratar skit om Max kompisar inför honom, att han påstår att de har gjort en överenskommelse när de först träffades att de två ska vara världens bästbästa kompisar alltid, och att han hotar Max med att aldrig mer leka med honom om han leker med andra kompisar. Jag hade också kunnat säga att han lärt Max allt som är värt att veta om bad guys (gangsters, carjackers, murderers, and oh that list goes on forever and haunts Max in his sleep) och om innehållet i filmer som 8-åringens storebrorsa (15) tittar på och tydligen också 8-åringen. Samt en del annat.
Men det gjorde jag inte. Jag sa att det är vad som fungerar bäst för vår familj och så vill vi ha det. En gång i veckan. Inte hugget i sten, men som en grundregel.
Samtalet tog sig aldrig riktigt efter det.
Nu är jag mycket nöjd med arrangemanget, men lite orolig över hur vi ska komma överens om vårt gemensamma staketbygge. Tror att det eventuellt kan stöta på en del problem. Tror att vi eventuellt kommer att få betala det där staketet själv. Det är det värt.
Alltså, detta med papperstidningens död. Är det verkligen bara jag som tycker att en av dagens höjdpunkter består i att gå ut och hämta tidningen, veckla ut den på köksbordet och hinna läsa både rubrikerna och kanske, med lite tur, en och annan artikel innan någon annan vaknar och kommer och stör mitt läsande?
