Ingegerd Landström

Har just ätit frukost på min lilla restaurang. Druckit gott kaffe. Nu, en sista koll på anteckningarna och sedan ska jag iväg och göra en intervju. Min första sedan jag traskade runt i små byar på Sri Lanka och pratade kustmiljöpolitik med fiskare och lokaltjänstemän. Om några dagar ska jag intervjua några fler människor och så småningom ska jag skriva en artikel av alltihop. Det är en bra dag idag!

Här sitter vi vid hemmets datorcentral och har lite kvalitetstid tillsammans, min sjuke son och jag. Strax efter att jag tog den där bilden kom vi på att vi skulle gå in på Bolibompa och kolla lite och vilket litet himmelrike det var då! Erik skjuter älgar och blandar mjölkdrinkar och vill inte alls bygga lego längre. Vi har aldrig använt Bolibompasajten förut. Först hade vi ingen bra dator, men sedan i julas – eller snarare sedan Hanukkah – är det lilla problemet avklarat och nu har vi en stor, fin dator som officiellt är till för Alicias skolarbeten. Det var i alla fall vad farmor anförde som skäl till att hon köpte den. Ja, sedan har vi varit inne på Bolibompa ett par gånger, men det har varit överbelastning och det har funkat så eländes långsamt, så vi har gett upp. Men nu, nu funkar det strålande och Erik gapskrattar när han skjuter iväg älgen för hundrade gången. Det får bli lego en annan gång.

Nej, det behövs inget frågetecken förstås, för löss, det har vi gott om i vår familj. Eller inte gott om precis, men tillräckligt för att tvättmaskinen ska skälva oroväckande under tvättmassorna som oupphörligt matas in och för att vi ska tillbringa timme efter timme på toaletten, behandlandes hår,  tvättandes hår, sköljandes hår och kammandes hår. Att kamma ur ett nästan midjelångt och mycket tjockt hår med en ofattbart liten luskam tar ett bra tag kan jag meddela. En hel kväll faktiskt. Om några dagar måste vi göra om det.

Min snälle kollega föreslog majonäsinpackning, påstod att det var oslagbart, mycket bättre än alla lusmedel man kan köpa. De amerikanska lössen har nämligen (i varierande grad) blivit resistenta, inga medel biter på dem och man ser framför sig hur de växer och frodas till kackerlacksliknande monster. Majonäs ska dock fungera, jag får återkomma om det.

Hur som helst, man måste konstatera att vi har ändå har kommit ganska lindrigt undan. Genom åren har vi fått en hel del brev hem från skola och dagis med besked om lössepidemi i varierande grad, men vi har alltid lyckats kommit undan. Någon gång ska väl vara den första. Ja, det var allt, nu måste jag gå och fylla på mer tvätt.

Ja, nej, nu börjar jag bli lite trött. Klockan är halv tolv på natten och jag sitter i ett höghus i Westwood, i chefens rum faktiskt, och tittar ut genom fönstret. Hon har vacker utsikt, min chef, om det inte vore så mörkt skulle jag kunna blicka ut över mina kvarter och hela Westwood Village och där bakom en del berg och träd och sånt. När jag sitter i mitt eget rum ser jag bara höghuset mitt emot. Om jag reser mig upp på en klar och icke-disig dag och tittar snett till vänster så ser jag havet långt borta i fjärran, men hur ofta gör jag det? Inte så ofta alls förstås.

Nu sitter jag i i alla fall i ett hörnrum med fin utsikt och försöker få något gjort, medan ett gäng spansktalande byggarbetare lägger golv i mitt rum. De pratar, ibland hummar någon på en sorglig melodi, och allt som oftast kommer de och frågar mig om något. Deras engelska är inte så bra och det irriterar mig så att min spanska är så usel och att jag inte har tagit mig för att gå en kurs och få lite fart på den igen. Jag ska. Kanske till hösten. Fast då har jag sökt in på en distanskurs i journalistik och så tänker jag ibland att jag borde verkligen ta mig för att gå en engelskakurs, en där man får plugga riktigt svår engelsk grammatik tills ögonen blöder. Det skulle jag behöva.

Hur som helst, på det hela taget har vi det riktigt trevligt här i höghuset, tycker jag. Det sågas mycket brädor också och en frisk doft av träslöjd har just börjat leta sig in på mitt rum. På chefens rum, menar jag. Och imorgon är jag ledig.

"Men du", sa jag till min läkare, "kanske jag har högt blodtryck bara för att jag lider av sjukhusskräck och är förfärligt stressad över att vara här? Tror du kanske att det kan vara därför?"

Min snälle läkare log vänligt och sa att "ja, man vet ju aldrig, kanske det."

Sedan gav hon mig i uppdrag att mäta hemma var tredje dag i en månads tid och komma tillbaka till henne med resultatet.

Så nu gör jag det. Mäter hemma. Jag mäter på morgonen och det är för högt, men det är väl inte så konstigt för alla ungarna ska iväg till skolan och lunchlådorna är inte klara och jäklar, vi glömde tanka bilen igår kväll och varför finns det aldrig några rena strumpor i det här huset??? Klart jag är stressad och att trycket är för högt. 

Jag mäter på kvällen när jag kommer hem från jobbet och det är för högt då också, men det är ju allmänt känt att kvinnors stressnivå går upp när vi kommer hem, till skillnad från mäns som går ner. Behöver inte betyda någonting alls.

Kanske imorgon, lördag morgon vid halv sju-tiden, precis innan jag masar mig ut på joggingrundan. Då är allting lugnt och fridfullt, ungarna sover fortfarande och inga måsten har hunnit torna upp sig vid horisonten. Då kan jag sätta mig ner i soffan med min lilla apparat och mäta i lugn och ro allting kommer att vara alldeles normalt. Så får det bli.

Man kan se saker på olika sätt förstås. När man precis har fyllt fyrtio och sitter hos en läkare och får veta att man har högt blodtryck och med största sannolikhet måste börja äta medicin mot det, så är det lätt att man åldras tjugofem år på tre sekunder och famlar efter käppen som väl borde ligga där på golvet bredvid en.

Eller så kan man tänka att när man nu hade en mormor som också fick börja äta blodtrycksmedicin när hon fyllde fyrtio, när nu ens gener inte är så förstklassiga på just det området, helt kassa faktiskt, så är det ju fantastiskt att det finns så bra mediciner som kan ta hand om det lilla problemet och göra att man kan leva och vara frisk och inte alls särskilt gammal i nästan hur många år som helst.

Jag har inte bestämt mig ännu. Befinner mig nog fortfarande i alternativ ett. Vill gärna komma tiil alternativ två. Ska ta ett allvarligt samtal med mig själv om hur det ska gå till.