Ingegerd Landström

Jag följde med Alicia på field trip till City Hall i fredags. Först körde vi fel, men sedan gick allting bra och det var så roligt att vara på utflykt med min unge. Jag har inte hunnit med så många det här läsåret. En usel guide som inte var ett dugg intresserad av att ta hand om ett gäng 8-åringar visade oss runt i byggnaden och det var intressant på alla sätt och vis, trots guiden. Vi åkte upp till toppen och tittade på utsikten. Vi träffade Borgmästare Villaraigosa som tålmodigt svarade på frågor om vad som är det svåraste och det roligaste med att vara borgmästare och vad han gör om folk inte lyssnar på honom och om det är jobbigt att bli fotograferad hela tiden. Vi lyssnade på en "public hearing" där allmänheten fick ställa frågor och under den lilla stund vi var där diskuterades vattentrycket i duscharna på ett särskilt hotell i downtown. Från det stora till det lilla. När jag blir arbetslös ska jag gå dit ibland och lyssna, tror jag.

Jag har börjat äta de där jäkla blodtryckstabletterna nu. Det är ok, jag har vant mig, har lämnat stadiet där jag ser mig själv sittandes vid köksbordet med den totala pensionäraccessoaren – den där lilla lådan där man arrangerar sin medicin i små fack efter veckodag för att man ska hålla ordning på alla piller – och kommit till stadiet där jag bara är glad för att det finns medicin som kan hålla mig frisk i femtio år till. Det känns vuxet och bra.

Jag tränar som aldrig förr och min axel mår lite, lite bättre. Bra, bra.

Jag har inte beställt tid för mammografi. Inte så bra.

Alltså, detta är så vansinnigt larvigt. Vi ska lägga bud på ett hus igen (inget att hetsa upp sig över, vi lägger bud på hus mest hela tiden, men vi blir bara skrattade åt. Husbud är numera lika spännande som att köpa mjölk, med undantag av att mjölken får man åtminstone ta med sig hem) och vår mäklare har i mycket bestämda ordalag bett oss att skriva ett brev till säljarna.

Ett brev. Ett brev som på något vis ska förmå säljarna att sälja sitt hus just till oss och ingen annan, trots att vi med 110 procents säkerhet inte kommer att bjuda högst. Ett brev där vi ska berätta om oss och om hur våra barn skulle älska att växa upp där och hur väl vi skulle ta hand om det och ja, jag vet inte riktigt vad mer, jag har aldrig skrivit ett sådant brev förut och jag vet inte vad det ska innehålla. Jag vet bara att det är så larvigt, så larvigt och jag sitter här och vrider mig i våndor framför datorn och försöker formulera något som ska göra min man ("du kan ju skriva, skriv ett fint brev nu") och mäklaren nöjda. Det går inte bra alls kan jag meddela, eftersom hela grundtanken med detta brevskrivande ju är helt fånig.

Men så tänker jag att mäklare borde väl veta vad de talar om och tänk om vi är två som lagt samma bud och vi har med ett trevligt brev och de andra budläggarna har det inte och så tycker säljarna att det där verkar ju vara en fantastiskt trevlig familj, lite som vår faktiskt, vi tar dem. Tänk om det skulle vara så, tänker jag och därför sitter jag här och försöker skriva ihop något. Nu fortsätter jag med det, annars kommer mäklaren och maken att skälla på mig och det blir mitt fel att vi inte fick det där fina huset.

I vår bokklubb har Alicia och jag just avslutat The Search for Delicious av Natalie Babbitt. Hör till genren "fantasy-adventure" läser jag på omslaget och den är alldeles underbar. Inga ungar som hela tiden måste vara ansträngt roliga, inget platt språk, inga försök att skriva någon något på näsan; bara ett spännande äventyr av en författare som behandlar sina små läsare med den största respekt:

There was a lovely greenish glow in the forest, a glow pierced everywhere by tree trunks like fingers thrust into an aquarium full of tinted water; and Gaylen slipped between them like a small fish. With the trees all around him and the rain dancing on the leaves high over his head, he felt as if he was going deeper and deeper into a world that existed tranquil and quite separate from the one he had left behind.

Visst är det vackert?

Nu tar vi oss äntligen an Tom Sawyer.

(Fast det där semikolonet, ska det verkligen vara där? Ser konstigt ut, tycker jag. Men å andra sidan, vad vet jag om semikolon, inte mycket alls.)

Tre fjärdedelar coca cola (spelar ingen roll om det är diet eller riktigt socker)

En fjärdedel jordgubbsfanta

That´s it. Godare än så blir inte en läsksmak. Varje gång jag gör denna blandning (vilket bara inträffar de gånger jag handlar lunch på ett särskilt litet ställe alldeles bredvid jobbet som har just denna jordgubbsfanta) så tänker jag för mig själv "ojojoj vad gott detta är."

Det vill jag ju inte undanhålla någon.

Jag sitter på mitt bibliotek och är irriterad på mig själv för att jag inte förmår lämna tillbaka böcker i tid. Nu är jag spärrad från lån och har galet mycket böter, 98.26 dollar för att vara exakt. Jag får vara glad för att jag överhuvudtaget blir insläppt, att mitt spärrade lånekort inte gjorde att larmet gick och dörrarna slog igen med ett beslutsamt brak mitt framför mig.

Hur drar man på sig så mycket böter, kan man undra?? Mest beror det på att jag lämnade igen ett DVD fodral utan DVD i. Det gick på över 30 dollar innan jag fattade det. Sedan var det några barnböcker som har varit på turne i södra Kalifornien. Och så hann jag inte gå hit på ett tag och ja, det beror väl på en massa saker.

Men jag har skickat in en check till bibliotekets inkassoavdelning idag, det har jag faktiskt gjort. Ok, jag har inte gjort det, men jag har brevet i väskan, jag ska göra det på vägen hem. Absolut.

Hämtar inte ut den där förbannade blodtrycksmedicinen som jag måste börja äta.

Beställer inte tid för mammografi som jag blivit tillsagd att göra.

Tror att mina trasiga axlar pallar för 4 pounds vikter istället för de 1 pound som jag blivit beordrad av Paul att använda. Vid närmare eftertanke så sa han faktiskt inte hur tunga de skulle vara och jag gick väl efter ungefärlig storlek som jag mindes dem när jag köpte dem. Fyra pounds är inte ens två kilo och när man står på en affär och håller dem i handen så väger de faktiskt nästan ingenting alls. Paul tyckte att det var väldigt roligt och förmodligen ganska korkat, men han är en artig ung man och sa ingenting alls. Jaja.

Jahaja, en jordbävning så här på söndagskvällen. Styrka 5M. Jag satt vid fönstret som vetter ut mot gränden och det vibrerade som om en mycket stor och tung sopbil körde förbi alldeles utanför. Nej, faktiskt vibrerade det nog mer än så.

Mina barn drog efter andan. Vi satt alldeles stilla i soffan i en minut och väntade på att någonting mer skulle hända. Det kändes tryggt att sitta där tillsammans och jag tänkte att ok, om den ska komma någon gång så kom för all del just precis nu. Vi är redo, vi fixar det här, vi duckar och täcker varandra. Kom på att vi har en hel del äppeljuice i kylen just nu, men inte en droppe vatten, förutom nån slags konserverad sort som ligger nerpackad i jordbävningslådan i garderoben. Tittade på vår överfulla bokhylla och tänkte på hur obegripligt nonchalanta vi är som inte har säkrat den och som låter vaser och foton och allt skit stå framme huller om buller. Glassplitter tänkte jag också på, hur skyddar man sig mot glassplitter?

Man hinner tänka så mycket på en minut.

Sedan hände det ingenting mer och allting blev som vanligt.

Det är fredag, jag har semester, jag behöver börja fila på min CV, så jag har åkt upp till the Getty Center. Tyckte att det är ett bra ställe att fundera över jobb och framtid och vad jag ska göra av resten av migtt liv; såna stora tankar tänker man bäst högt uppe på ett berg där solen värmer, vindern svalkar och internetanslutningen – som inte kostar en spänn – fungerar som en dröm.  Under sådana omständigheter är det lätt att tänka att det blir nog bra det här, hur det än blir.

Jag tycker om att sitta här och titta på folk. Alla ser så lediga ut och så kära där de strosar omkring i shorts och klänningar och håller varandra i handen och pratar och pekar och tar kort på utsikten och varandra. Ibland slänger de sig i gräset, tar av sig skorna, dricker lite kaffe. Beundrar utsikten och trädgården. Strosar vidare. Pensiorärerna pustar i trapporna, luar sig mot räcket och torkar diskret svetten ur pannan. Skolklasserna tjoar och rullar runt på gräsmattan och ingen går fram och säger till dem att hålla tyst och sitta still.

Så här sitter jag och tittar på allt detta och känner mig alldeles lugn och alldeles tillfreds med livet. Det är skönt. Nu ska jag börja söka jobb.