Jag skjutsade Jeff till flygplatsen tidigt i morse: hans semester är slut och nu ska han hem och köpa hus och ja, möjligtvis hinna jobba emellanåt, men mest ska han köpa hus. Vårt fina lilla hus som bara står där och väntar på att vi ska flytta in, men nu har nya skatteskulder hittats hos ägaren och IRS är inte en vänligt sinnad myndighet. De vill ha sina stålar. Ägaren vill bo där gratis tills han blir utkastad om sex månader då han tänker flytta till Canada med sina pengar. Vi vill bara ha vårt hus.
Det låg tre trafikdödade renar på vägen till flygplatsen. Vi körde slalom mellan dem och lastbilen som kört på dem och jag tänkte, det gör jag varje gång jag ser renar på vägen, på den där reportern som körde hit upp för att följa vårens mordrättegång och mejade ner 17 renar. Sjutton renar. Hur lyckas man med det, undrar jag? Renar står sällan tätt, tätt tillsammans, de liksom traskar omkring lite kors och tvärs som de känner för och som om de ägde vägen, vilket man kanske kan säga att de gör, i alla fall tills det kommer en bil och råkar köra på dem. Sjutton stycken. Man måste anstränga sig, köra slalom på vägen för att träffa så många i ett svep. Om han inte backade och körde på dem igen med nya friska krafter. Mycket märkligt är det.