Jag lagar mat i smyg denna sista vecka i Sverige. Jag stryker omkring på gården och väntar på att min mamma ska lämna huset för en längre stund och när hon väl gör det – idag till exempel cyklade hon iväg för att plocka blåbär – skrider jag till verket. Snabbt in i köket och så kör jag igång med storkoket. Fort går det, idag uppstod blodvite när jag skar lök bara för att jag hade så bråttom och för att jag hela tiden sneglade ut genom köksfönstret för att se om någon var på väg in.
Mina föräldrar börjar nämligen bli lite till åren. Inte för att de inte kan fixa det där med mat längre , det kan de visst, men jag tänker att ibland vore det skönt för dem att bara ha något att ta fram och värma ur frysen. Så jag föreslog min mamma att jag skulle göra några storkok med grytor och sånt som de gillar så att det räcker till att frysa in några portioner.
Det förslaget tyckte inte min mamma alls om. Hon tycker att jag tillbringar tillräckligt mycket tid i köket som det är och att jag inte ska oroa mig för dem.
Så nu lagar jag mat i smyg, när hon inte ser, för man ska välja sina strider och detta är en strid som jag väljer att inte ta.
Jag vet ju att när hösten kommer och de hittar de där matlådorna i frysen så kommer mamma att muttra över att jag inte lyssnade på henne, men sedan kommer hon att börja titta lite närmare och hitta allt möjligt som hon gillar och då kommer hon att bli ganska nöjd och skänka mig en tacksamhetens tanke och jag kommer att sitta på andra sidan jordklotet och känna att jag kan ta hand om mina fina föräldrar lite grann i alla fall, fast jag inte är där.
Imorgon ska jag göra köttfärsbiffar, det blir en utmaning. Jag hoppas på blåbärsplockning igen.
