Ingegerd Landström

Det var kö vid amerikanska ambassaden när vi kom fram. En lång kö, kanske 20 meter eller så, men det var ingenting som vi behövde bekymra oss om. Vi gled förbi till vänster om kön, ställde oss vid skylten "US citizens" där ingen annan stod och två sekunder senare öppnades dörren och en vakt kom ut.

"US citizens?" frågade han.

"Yes", sa Jeff.

"Can I see a passport." En order, ingen fråga.

Vi tog fram vår lilla passhög, vakten kastate en blick på det översta passet, nickade, gick åt sidan och höll upp dörren för oss: "Welcome home."

Jeff suckade lättat. Ungarna fnissade. Jag tänkte att jag ska nog se till att få in den där medborgarskapsansökan till hösten i alla fall.

Det första biblioteksbesöket för sommaren är ren och skär lycka. En stillsam lycka över alla böcker som står där i hyllorna och väntar och över den ocean av tid som ligger framför mig  – en hel sommar – då alla dessa böcker ska läsas.

Jag läser bara svenska författare, allt annat är slöseri med tid, allt annat kan jag läsa hemma. Idag blev det Bodil Malmsten, Ulf Lundell och Stig Claesson. Bodil Malmsten läste jag för första gången för bara några veckor sedan. Hittade Det är fortfarande ingen ordning på mina papper i min bokhylla, den har stått där i några år och jag har inte kommit mig för att läsa den. Men nu gjorde jag det, inte för att jag så gärna ville ta mig an just Bodil Malmsten, men för att jag behövde läsa en bok med korta texter och då passade just denna bok alldeles förträffligt. Så jag läste den och blev lite förälskad och ville helst ta med den till Sverige, men det hade ju varit ett förfärligt slöseri med plats att dra med sig redan lästa böcker till Sverige, så den fick stanna hemma. Men nu har jag två andra böcker av henne i min bokhylla och det känns bra.

Ulf Lundell. Ulf Lundell lånade jag för att jag läste om Jack förra sommaren och påmindes om hur mycket jag älskade Ulf Lundell en gång i tiden: musiken, böckerna, allt. Tänkte att jag vill se om jag tycker lika mycket om honom fortfarande. Och så lånade jag en bok av Stig Claesson därför att jag aldrig läst något av honom och för att jag blev så nyfiken när jag läste alla fina ord om honom efter att han dog förra året. Alla dessa författare, alla dessa böcker, som jag inte läst ännu. Vilken skatt.

Ännu en flygresa avklarad och jag går nu och funderar på hur jag ska vidareutveckla min strategi. Jag tvekar mellan två olika alternativ och jag har svårt att bestämma mig. Det är ett stort beslut att fatta; det har med hela mitt förhållningssätt till omvärlden att göra. Såhär:

Alternativ 1: Så fort vi satt oss på planet knackar jag den person som sitter framför min 4-åring på axeln och säger. "Hej du, ursäkta, jag vill bara säga att min 4-åring sitter här bakom dig. Hans ben är precis så långa så att han gärna använder din stolsrygg för att sätta sig tillrätta på stolen. Jag vet att det är irriterande och jag lovar att jag verkligen ska försöka se till så att han inte stör dig, men det kommer nog att hända någon gång då och då. Jag hoppas du har överseende med det."

Alternativ 2, som jag i så fall kommer att använda mig av när personen framför Erik fått två-tre knuffar i ryggen av små 4-åringsben under loppet av en timme och ilsket vänder sig om och fräser något otrevligt eller ger mig/min son/oss båda en mördande blick, består i att jag svarar denna person ungefär så här: "Hörru min vän, du sitter i ekonomiklass på flyg, vi är tvåhundra personer som sitter packade som sillar här. Är du så korkad att du trodde att det ingick i priset att du skulle få sitta totalt ostörd i tio timmar med alla dina medresenärer fastlimmade vid sina stolar och med en enda tanke i sina huvuden: Att inte störa dig? It doesn´t get any better than this – deal with it, or get a fucking first class ticket (lite svårt med den svenska översättningen där på slutet, ibland är engelskan oslagbar. Särskilt när man är arg)."

Om personen framför mig är en stor, muskulös man som breder ut sig över sina stolsgrannar (vilket händelsevis var fallet på denna resa) så skulle jag, beroende på graden av aggressivitet från hans sida, eventuellt lägga till följande: And besides, I think the person next to you would rather have the occasional kick in the back from a 4-year old with no shoes, than your ridiculously oversized arm in her lap the entire trip. Now get out of my face muscle boy, you disturb the hell out of me."

Ja, ni hör ju. Totalt olika alternativ, totalt olika sätt att ta sig an sin omvärld.

Jag tror att alternativ 2 skulle vara ganska tllfredsställande att använda sig av på kort sikt och det fortsatta samtalet skulle kunna ta sig många spännande vändningar. Eventuellt skulle det kunna engagera både medresenärer och kabinpersonal i ett livligt samtal. På lång sikt tror jag dock att det skulle göra mig till en likadan människa som den jag har framför mig och det vore förfärligt sorgligt.

Jag får fundera vidare, jag har ju ett par månader på mig att bestämma mig. Jag hoppas jag bestämmer mig för ettan.

"Mommy, that was so fun! I love security check, it´s the best part of the trip!"

Jag sörjer min sons hår idag.

Vi gick till frisören och en extremt muskulös man med stora tatueringar och stark fransk accent tittade på Max långa hår och sa:

"I löv ´is air. Beautiful. I will not cut it short. Nonono, not short."

Det kändes tryggt, tyckte jag. Ingen stubbfrisyr skulle komma förbi denne franske frisörs händer, Max skulle få ha kvar sina lockar, de skulle bara bli lite mer välansade.

Sedan försvann Max med frisören och jag försjönk i min bok.

Fyrtio minuter senare tittade jag upp från boken och skrek förtvivlat: "WHAT THE HELL DID YOU DO TO MY SON´S HAIR, YOU FREAKIN´CLOUSEAU??!!!"

Nej, det gjorde jag naturligtvis inte. Istället rufsade jag om i Max hår – de ynkliga hårstrån som Clouseau hade haft vänligheten att lämna kvar – och sa "vad snygg du blev, Max. Jättefin." Sedan log jag vänligt mot frisören och gick ut genom dörren, undrandes vad i hela fridens namn som hände här. Jag förstår det fortfarande inte. Jag bara sörjer hans hår.

Den här sommaren ska allting bli annorlunda.

Just så sa jag till min läkare när jag var på återbesök häromdagen för att se om mitt blodtryck gått ner efter en månads pillerknaprande. Det visade sig att det hade det inte och Dr. R, konstaterade att jag måste ta en dubbel dos.

Det var då jag sa det, jag sa:

"Please, please, let me continue with what I´m on now, this summer everything will be different. I´m not working and the kids are out of school; we´ll be on vacation. There will be no schedule to keep me running around like a mad rat, no waking up at four in the morning with my heart pounding, no lunch bags to prepare and no homework to finish the night before it´s due. I will go for long walks in the forest, I will sleep eight hours every night, I will exercise even more than I do now, and I will eat only a tiny little bit of lösgodis. So please Dr. R, don´t increase my dose, it will make me feel even older and sicker than I do now."

Ok, fullt så uttömmade var kanske inte min argumentation, men nästan. Och minsann, det hjälpte.

"Hmm," sa Dr R. "You know, you´re not old and you´re not sick (hon är så snäll, min doktor, hon vet precis vad en 40-åring kvinna med högt blodtryck behöver höra). And I would like to increase your dose, because what you´re on now doesn´t seem to have any effect. But two months is not going to matter, and if you feel so strongly about it, then sure, let´s give it a try. But if nothing has happened after the summer, I will increase the dose."

Varpå hon gav mig en sträng blick och skrev ut ett likadant recept som förra gången.

"Thanks", sa jag, nöjd och glad och fast besluten att göra en total livsstilsomvandling så snart vi lättat från den kaliforniska marken på lördag eftermiddag. Jag vet ännu inte riktigt hur det ska gå till, men skönt blir det.

Max: "We´re going to Sweden in four days. Only four days!"

Freddie (friend) "Oh. So, what´s Sweden?"

Max: "It´s a country. It´s a country, it´s like this small town with not so many cars. Right, mommy"?

Mommy: "Well, yes, that about sums it up."

…kliva upp. Skjutsa ungarna till skolan. Parkera bilen. Ta en tio minuters promenad till UCLA Medical Center för lite axelbehandling. Sedan ska jag…hm…ja, vad ska jag göra? Jag ska nog åka iväg till nyöppnade (mars i år) Annenberg Space for Photography som jag är väldigt nyfiken på. Eller nej förresten, det ska jag inte alls ser jag när jag går in på deras hemsida; de har inte öppet på tisdagar. Det är ok, jag kan gå dit på onsdag istället. Kanske jag åker upp till the Getty Center och andas frisk luft i några timmar. Mest troligt sitter jag hemma vid skrivbordet i lugn och ro och skriver ut en intervju som jag gjorde för snart två veckor sedan, men som jag inte haft ett ögonblick över att gå igenom, än mindre börja skriva en text om, trots att det är det enda jag vill.

Varför ska jag göra det här, kan man undra? Jo, för att imorgon ska jag inte gå till jobbet. Jag har sommarlov. Möjligtvis är jag arbetslös, det återstår att se.

(Snart) pank och fågelfri, det är jag det.

Lycka!