Ingegerd Landström

Vardag. Rutiner. Skola. Världens vackraste ord just nu, äntligen återgår livet till det normala. Skolan börjar inte förrän imorgon, men redan i morse jagades ungarna upp klockan sju och klockan åtta var vi på skolan för att registrera Erik i Kindergarten. Underbara, älskade skola, vad vi har saknat dig! Vad jag har saknat dig. 

När vi kom hem från skolan ringde jag runt och bokade tid hos tandläkaren, ortopeden och mammografen, något som jag inte lyckats med sedan vi kom tillbaka för två veckor sedan. Två månaders ledighet kan göra vem som helst fullständigt oföretagsam.

Men nu är det slut med det, imorgon börjar skolan och ja, jag har visserligen inget jobb att gå till, men det ska väl ordna sig den här gången också.

Skolan börjar på onsdag och i lördags anlände de efterlängtade kuverten. De vita, avlånga kuverten som skolan skickar ut och som har ett litet nummer vid sidan om namnet på adressetiketten som talar om vilken lärare varje barn ska få kommande läsår.

När kuverten anlänt påbörjas en mycket nervös rundringning till kompisarna för att ta reda på om man händelsevis hamnat i samma klass i år igen. Oftast gör man det inte. Varje barn får som regel tre-fyra kompisar med sig från sin gamla klass och om man har riktigt, riktigt tur så är bästisen en av dem, men oftast försvinner bästisen till en annan klass.

Jag blir inte riktigt klok på vad jag tycker om det där. När jag först förstod att man blandar om eleverna inför varje nytt läsår tyckte jag att det var helt vansinnigt. Nu vet jag inte riktigt. Det har sina fördelar också. Faktiskt.

Barn som inte funkar ihop kan man dela på. Å andra sidan delar man på barn som funkar alldeles utmärkt ihop. Och borde man inte lära barn att lösa konflikter istället för att bara sära på dem? Jag vet inte, men för Alicias del har det varit otroligt skönt att byta klass vid ett par tillfällen. Men hon har också blivit av med sin bästis. Fått nya vänner, men också behållit sina gamla, åtminstone en del av dem.

Barn får lära känna, och lära sig att samarbeta med, många olika barn. Fair enough, men stabilitet och varaktiga kompisrelationer är kanske inte så dumt det heller. 

Det här året ska Alicia gå i samma klass som två av sina bästa kompisar. Lycka!

Max får inte någon av sina två allra superbästa kompisar i sin klass. "It´s ok," sa han och ryckte på axlarna. "I can play with them on the yard. "  Och det har han ju rätt i, de träffas alltid på rasterna. 

Jag tror att det som gjort mig mest positiv till alla klassbyten är att Alicia, som har gått där i fyra år nu, är så trygg på sin skola. Hon känner inte bara barnen i sin klass, hon är mer eller mindre god vän med massor av ungar på skolgården. Hon är aldrig nervös för om hon ska känna någon på "after-school" programmen, hon vet att det finns alltid någon hon känner, alltid någon gammal klasskompis. Det är skönt.

Om två dagar börjar skolan. DET är skönt! 

Den 29:e augusti löpte den första banköverenskommelsen ut

Den 31:a augusti löpte den andra banköverenskommelsen ut.

Dessa två måste nu förlängas. Bankerna måste gå med på att även fortsättningsvis acceptera vårt bud (som alltså är lägre än den summa som ägaren är skyldig bankerna). Förra gånden det hände, med den köpare som var inblandad före oss, vägrade bank 2 göra det – de ville ha mer pengar – och då drog sig köparen ut. Vår mäklare säger att dessa två överenskommelser är "on hold" just nu. Hon kan inte begära en förlängning, det måste säljarens mäklare samt deras manager göra (vår mäklare och säljarens mäklare jobbar händelsevis på samma kontor). Vi vet inte vad "on hold" betyder.

Den 31:a augusti skulle vi ha "closed escrow" och allting vara klart. Det sket sig, kan man ju konstatera.

Den 4:e september löper vår låneöverenskommelse ut, det vill säga den ränta som vi fått på lånet är inte längre låst

Den 9:e september börjar skolorna.

Den 10:e september blir vår låneansökan ogiltig och hela processen måste göras om. 

Den 15:e september (ungefär) löper den 30 dagar långa överenskommelse från IRS om att "release the lien" som de har på huset på grund av ägarens skatteskulder (flera miljoner). När den går ut måste den förlängas och vi vet inte om det går igenom.

Allt dessa deadlines, möjligtvis med undantag av bankernas, hade vi kunnat hålla om bara vår mäklare hade lämnat in rätt ansökan till delstaten Kalifornien om att även de ska "release the lien" som de har på huset, eftersom ägaren är skyldig pengar till dem också. Det gjorde inte vår mäklare och ansökan blev liggande i över två veckor på någons skrivbord. Den rätta ansökan lämnade hon in för bara några dagar sedan. Igår eftermiddag fick vi reda på att den ansökan kommer att ta 21 dagar att behandla. Vi vet inte exakt från vilket datum det gäller och det har vår mäklare svårt att tala om för oss. Vi vill strypa vår mäklare.

Nu kan vi välja att be alla dra åt helvete, dra oss ur hela affären och istället lägga ett bud på ett annat hus i samma område. Det är ett hus som vi lagt bud på tidigare men som då inte blev accepterat. Nu, eftersom de inte kan sälja huset till det pris de vill, har de kommit tillbaka till oss. Möjligtvis kan de ha hört av sig till andra köpare också, det vet vi inte. Det huset är lite större, men har sämre läge och kräver mycket renovering. Mycket renovering.

Vi kan också välja att vänta de där 21 dagarna. Skoldeadlinen, den som vi så förtvivlat gärna ville hålla för att barnen skulle få börja rätt skola från början, är ju redan kraschad. Nu får de börja sin vanliga skola och sedan får vi väl se vad som händer med det. Men att vänta tills de där 21 dagarna är över innebär inte på något vis att affären sedan är avklarad. Bankerna kanske kräver högre pris. IRS kanske vill ha sina pengar. Delstaten kanske bestämmer att de också vill ha sina pengar. Dessutom kanske vi förlorar möjligheten att köpa det andra huset, där ägarna väntar på att vi ska höra av oss med ett nytt bud inom kort.

Sådärja. Nu ska vi äta frukost, ta ett morgonbad i poolen och gå på Sea World. 

Det är varmt, varmt, varmt. Vi badar mest hela tiden, varannan dag går vi till poolen, varannan dag till havet. Havet är alldeles underbart, det blåser så skönt och vattnet är alldeles varmt, det är ett plus. Poolen ligger närmare och har ingen sand, det är också ett plus. Det är också ett plus att vi över huvudtaget kommer in där – man skulle kunna tänka sig att vi blev portförbjudna efter förra veckans blodfest och välkomna tillbaka först när vi gått en kurs i konflikthantering utan våld.

Nåväl. Skolan börjar inte den här veckan heller – varför börjar skolan så sent, är det av besparingsskäl?? – och det är fortfarande varmt ute, men idag orkar vi inte med något bad. Det får bli någon inomhusaktivitet med luftkonditionering. Naturhistoriska museet. Så får det bli.

Där satt jag med Erik på en handduk i skuggan under ett träd och åt vindruvor och diskuterade simglasögon när Nicole ropade, "Ing, it´s Max, something happened to Max, he´s bleeding!"

Jag tittade upp, mot andra sidan UCLA:s stora familjepool, och såg en liten klunga människor och där någonstans en litet blont huvud som kunde vara Max.

Sprang ditåt, såg på långt håll att det verkligen var Max och såg en blodpöl stor som en middagstallrik på marken framför honom. Hann tänka i en mikrosekund att han slagit i huvudet i poolkanten och höll på att förblöda och dö, men så såg jag hans fullständigt nerblodade nedre del av ansiktet och att en av badvakterna höll ett stadigt tag om hans näsa och paniken försvann: Det var bara näsblod. 

Det var bara näsblod men vilket extraordinärt näsblod det var - att så mycket blod kan komma ur en liten barnnäsa övergår mitt förstånd. 

Och vilken uppståndelse det blev. Alla människor jagades ur poolen av sammanbitna  badvakter, män i svarta gummihandskar kom springande, saneringspersonal tillkallades.

Max, han bara satt där och spottade blod och försökte svara på frågor som den tillkallade badvaktschefen ställde för att se om han var vid sina sinnens fulla bruk. Det gick bra, han var ok. Han hade inte ens ont, han var bara väldigt blodig.

"What happened?", frågade jag badvakten som höll i Max näsa. "Did anyone see what happened?

"I´m not sure", sa badvakten. I turned around and saw that he was bleeding and I pulled him out of the water. I. think a little girl punched him."

"A little girl punched him??" upprepade jag, alldeles häpen över att Max blivit överfallen av en okänd liten tjej.

"I think so", sa badvakten och lät själv ganska förvånad över det hela.

Men så tänkte jag lite till, tänkte på hur mina barn allt som oftast löser konflikter som uppstår mellan dem, och frågade:

"Was it really a small girl? Or was she taller than him?"

Det visste inte badvakten, men Max bekräftade min tanke:

"It was Alicia" kraxade han fram och när han gjorde det bubblade blodet ur munnen på honom.

Ja, det var Alicia. Min vanligtvis ganska fridsamma dotter hade gett sin bror ett slag rakt över näsan. För att han hade slagit henne för att hon hade råkat sparkat honom när de lekte i vattnet. Det vanliga alltså, fast den här gången med oanade konsekvenser.

Hans näsa slutade inte blöda och han fick sitta där ett bra tag till. Sedan togs han in i det evakuerade omklädningsrummet för att duschas av och omklädningsrummet fick stänga för att städpersonal skulle kunna sanera alltihop.

Så småningom, när poolen också var sanerad, öppnade den igen, men vi hade badat färdigt. Både Max och Alicia var ganska skärrade och mycket tystlåtna. Vi fikade lite stillsamt för att lugna ner oss efter dramatiken och sedan åkte vi hem. 

Ingen har slagits efter det. Inte den kvällen och inte igår. Jag hoppas det håller i sig.

Jag, mina barn, våra tre ryggsäckar och fyra resväskor har kommit hem. Jeff mötte oss på flygplatsen och jag gick av mitt fem veckor långa mammaskift.

Jag tog vagnen med resväskorna, han tog barnen. Jag gick bakom dem, lyssnandes till deras ivriga "pappapappadaddypappadaddy" när de skulle berätta om tusen och en saker för deras pappa som de nästan saknat ihjäl sig efter de sista veckorna.

Jeff såg till att de inte blev överkörda när vi gick över gatan och löste konflikten om vem som skulle sitta var i bilen. När pojkarna hittade en cykel i garaget och bråkade om vem som skulle cykla först redde han ut det – jag bar in väskor i hissen.

Väl hemma slängde jag in smuggel-köttbullarna i frysen, duschade och gick och la mig (ungarna sov på planet, det gjorde inte jag). Hörde någonstans långt borta att det diskuterade vad som skulle ätas till middag, förundrades över det oerhörda i att saker hände utan att jag på något minsta vis var inblandad. Somnade. Vaknade till då och då, ibland av ett måltjut (hockey), ibland av att pojkarna bråkade om något. Ignorerade allt, sov vidare.

Och hela tiden, hela kvällen: "Daddy! Daddy!Daddy!" Inte ett enda "Mamma", inte ett enda. Ingen som saknade mig när jag försvann till sovrummet, ingen som kom och drog i mig och ville att jag skulle kliva upp, ingen som behövde hjälp med något, ingen som ville att jag skulle leka något eller läsa något eller fixa något. iInga tänder att borsta, inga böcker att läsa, ingenting. Bara jag och min trötthet och min säng i mitt sovrum.

Resmorgon. Det vanliga kaoset som uppstår när man ska packa ihop en sommarstuga som man bott i hela sommaren. Tänkte jag skriva. Men det finns faktiskt inget kaos alls här, bara en hel del vemod över att den här sommaren också har tagit slut. 

Det finns inget kaos för jag har blivit bättre på det här. Jag har packat i flera dagar, en resväska här, en där, och nu är de inlastade i bilen, det gjorde jag redan igår kväll. Jag har letat fram alla biblioteksböcker och hittat alla utom en. Jag har städat, tömt kylen och, nej förresten, jag har inte dammat mattorna. Jag har rensat borta alla gamla blad från blommorna som står på verandan, nu får mamma ta över.

Nu ska vi äta frukost. Pojkarna ska cykla en runda och sedan ska vi ställa bort cyklarna i förrådet. Det definitiva slutet på sommaren – att ställa in cyklarna i förrådet. Alicia har sagt hejdå till sin allra bästa sommarkompis redan igår kväll. Det var sorgligt.

Sedan ska vi titta oss omkring i stugan för att se att vi inte glömt något och sedan kommer det där ögonblicket när vi måste säga hejdå till alla och när det är över sätter vi oss i bilen och åker till Luleå. Och imorgon åker vi hem.