Jag skriver och skriver och det är så roligt! Det går oändligt långsamt och det är svårt och jag vet inte riktigt vad jag gör ibland, men det gör ingenting. Faktiskt inte. Prestationsångesten existerar inte i min lilla stuga just nu; jag skriver och tänker att det här behöver inte bli bäst, det behöver bli en färdig text och det behöver bli bra. That’s it.
Emellanåt läser jag Björn Hägers ”Intervjuteknik” som är mer handfast och praktisk än alla de kvalitativa metodböcker jag plöjde igenom som doktorand och som har rätt roliga exempel på mer eller mindre lyckade intervjuer. Ibland rodnar jag när jag lyssnar på intervjun som jag gjort inför det som jag skriver nu och tänker att det är verkligen en svår konst detta att prata med människor. Åh, när det blir bra så är det alldeles fantastiskt spännande, men när det inte blir det, då rodnar man för sig själv där man sitter och lyssnar efteråt och tänker att jaja, man får lära sig av sina misstag.
Jag måste framför allt lära mig att hålla tyst. Hur svårt kan det vara? Var tyst bara.
Tack Camilla. Det borde ju vara det lättaste av allt, detta att bara låta personen man intervjuar prata ifred och till och med tystna ibland utan att man är där och fyller i eller byter ämne eller ångar på i största allmänhet. Vi lär väl oss vad det lider!
Den där boken Intervjuteknik verkar bra. Undrar varför lärarna inte kunde rekommendera den när det var dags för stora uppsatser. Det hade nog kunnat vara en stor hjälp i kombination med metodböckerna.Tyvärr har jag samma problem som du, svårt att vara tyst 🙂 Men jag försöker verkligen, men det är svårt ;)Ha det gott lycka till med skrivandet.