Jag har börjat äta de där jäkla blodtryckstabletterna nu. Det är ok, jag har vant mig, har lämnat stadiet där jag ser mig själv sittandes vid köksbordet med den totala pensionäraccessoaren – den där lilla lådan där man arrangerar sin medicin i små fack efter veckodag för att man ska hålla ordning på alla piller – och kommit till stadiet där jag bara är glad för att det finns medicin som kan hålla mig frisk i femtio år till. Det känns vuxet och bra.
Jag tränar som aldrig förr och min axel mår lite, lite bättre. Bra, bra.
Jag har inte beställt tid för mammografi. Inte så bra.
Lämna ett svar