“I think for the first time in four years, there’s hope.”
Det är min dog walker Marie, en kvinna i 70-årsåldern med grön keps och grått, lockigt hår, som textar mig dagen efter det amerikanska presidentvalet. Vi känner inte varandra särskilt väl, hon har rastat Nova i ett par veckor bara och vi har träffats en enda gång. Då var det mest hon och Nova som bekantade sig med varandra och det gick utmärkt.
Hon verkar vara en trevlig människa, om än lite väl mycket.
Efter varje promenad skriver hon långa, detaljerade sms om hur hon går tillväga för att bekanta sig med min socialt ängsliga hund. Hon ger Nova hemlagad kyckling och mig förnumstiga råd om vad hundar behöver för att trivas på egen hand, och hon föreslår att vi ska gå på gemensamma promenader med Nova några helger framöver för att hon ska kunna studera hur jag hanterar henne.
Jag blir lite överväldigad av alltihop; jag hade inte förväntat mig ett engagemang på den nivån av en person som ska gå ut med min hund en halvtimme ett par gånger i veckan.
Marie är dessutom ganska skröplig. Hon bör framför allt inte gå i trappor, vilket är ett problem eftersom man inte kan ta sig in i mitt hus utan att gå i en trappa av något slag. Skröpligheten gör också att jag oroar mig för att hon ska halka på någon isfläck när minusgraderna kommer. Min tomt lutar åt olika håll, jag är lat på att sanda, och jag ser äldre människa med bruten lårbenshals och allt det elände det skulle medföra framför mig.
Så helt okomplicerat är det inte med Marie, men, som sagt, hon verkar trevlig, hon älskar djur och dessutom har en god vän anlitat henne i flera år och kan varmt rekommendera henne. Så vi hittar lösningar, var och en på sitt håll. Marie utarbetar ett system involverandes garageingången och den hemlagade kycklingen för att inte behöva gå i mina trappor. Jag avstyr vänligt de gemensamma promenaderna, lägger till “sand” på inköpslistan och besvarar de långa sms:en med många emoji-tack och käcka tummar upp.
Marie är här för att stanna.
Men så, dagen efter valet, när det står klart att en misogyn, klimatkrisförnekande rasist återigen fått förtroendet att leda USA, kommer ett sms från Marie om hur skönt det är att valet är över, om hur journalistkåren varit “emotionally abusive” som aldrig förr under den här valperioden och att börsen nu har gått upp som en raket, hurra.
Jag blir förvånad, och milt provocerad, över den opåkallade politiska kommentaren från en människa som jag knappt känner. Folk i allmänhet brukar inte prata partipolitik, såvida man inte säkert vet att man är bland likasinnade. Skyttegravarna är så djupa nu, det blir bara dålig stämning och ingen part kommer kunna rucka på den andres åsikter en enda millimeter.
Jag svarar snabbt och (tycker jag) diplomatiskt att börsen må ha gått upp, men framtiden för demokratin, klimatet och våra barn ser dyster ut.
Hon skriver tillbaka, låter mig veta att hon inte håller med. Att hon “står på den andra sidan” och att hon “för första gången på fyra år känner hopp”.
Nu blir jag förbannad. Jag vill inte ge några fler diplomatiska svar, vill inte ha en politisk diskussion med denna nya bekantskap som jag tog för en övervintrad hippie på grund av, antar jag, grön keps, bohemiska lockar och kärleken till djur. Jag är frustrerad och orolig över valresultatet, jag vill avsluta hundpromenaderna innan de knappt hunnit börja och be Marie dra åt helvete med sin aktieuppgång och sitt hopp.
Men det gör jag inte. Så gör man ju inte. Inte jag i alla fall.
Istället ghostar jag henne tills vidare, medan jag funderar på hur jag ska svara. Med sitt sms har Marie brutit mot en slags vardagens och de ytliga relationernas politiska “Don’t ask, don’t tell”-policy som vi alla förlitar oss till för att kunna hanka oss fram i det som är USA idag, och jag vet inte hur jag ska reagera på det.
Det låter kanske märkligt, men jag har aldrig råkat ut för det tidigare – att någon jag har någon slags relation till öppet deklarerar för mig att de röstat på Trump. En och annan republikan av den gamla vanliga sorten har det funnits i min amerikanska bekantskapskrets, framför allt bland min ex-mans äldre släktingar, men i den brokiga skaran människor sköts alla politiska diskussioner effektivt ner av den betydligt större och mer högljudda progressiva falangen. Nu har några gått bort, andra förlorade jag kontakten med efter skilsmässan, och om de hade blivit, eller blev, Trump-anhängare vet jag inte. Mest saknar jag dem bara, hela högen.
Hur som helst, här sitter jag nu, med en segerrusig Trump-anhängare till hundvakt som jag å ena sidan inte vill säga upp för då måste jag hitta en annan och det blir ett himla mekk (dessutom har hon det ganska knackigt ekonomiskt och behöver verkligen pengarna, har min vän som rekommenderade henne anförtrott mig), å andra sidan har visat sig vara en person som öppet deklarerar att hon röstat för en politik vars företrädare har ambitionen, och nu återigen makten, att göra världen och så många människor så illa.
Jag ghostar vidare.
Morgonen därpå är jag senare än vanligt till tåget. Rusar genom vänthallen och nerför rulltrappan, men precis när jag kommer ner på perrongen med vantar och väska och kaffemugg i ett enda andfått virrvarr, stängs dörrarna.
Fan.
Då händer det. Tågvärden som står lutad ut genom ett fönster möter min blick, nickar helt kort, drar sig tillbaka och tre sekunder senare, som genom ett litet mirakel, öppnas dörrarna!
En man som står på perrongen och väntar på ett annat tåg inser att dörrarna går upp igen en millisekund innan jag uppfattar det.
“Hurry up, Miss, you got it,” ropar han åt mig, “thank you thank you thank you” ropar jag till tågvärden som inte längre syns till och när jag väl slängt mig ner på en ledig plats tittar jag ut genom fönstret och vinkar åt mannen där ute. Han ler och vinkar tillbaka.
Den där lilla händelsen får mig att börja tänka på snällhet, på vilken superkraft det ändå är. Att människor som inte alls känner varandra ofta vill varandra väl, i det lilla. Någon springer ikapp en person som tappat sin mobil på trottoaren och lämnar tillbaka den. Någon köper en kaffe och en muffins åt en rufsig människa som sitter utanför ett café med en skylt framför sig där det står “Anything helps.” Någon öppnar en stängd tågdörr åt en stressad pendlare så att hon hinner till ett tidigt möte på jobbet.
Och jag tänker på hur det som först fick mig att älska USA var småpratet obekanta människor emellan, det som svenskar gärna avfärdar som “ytligt” och hyser ett djupt och innerligt förakt inför. Ibland en vänlig nick och ett “Good morning, how´s it going?” när man möts på en stig i skogen. Ibland tio minuters snack om ditt och datt med en annan hundägare i parken. Ibland, som just nu när jag skriver det här, en kvinna mittemot mig på bibliotekscafeet i Westport, CT, som frågar om jag spelar backgammon och visar mig alla fynd hon just gjort på rean i bibliotekets lilla butik.
Jag säger inte att det här resonemanget alls hänger ihop. Jag vet att jag hyser en viss aversion mot Trump-anhängare. Jag vet också att Marie, utöver att vara just det, är en äldre kvinna med grön keps och grått, lockigt hår som älskar djur och behöver extrapengarna hon får in på att rasta andras hundar. Jag vet att det är något med snällheten, välviljan och småpratet människor emellan som jag vill luta mig mot de kommande åren. Jag tänker att det kan vara ett alternativ till skyttegravarna, i alla fall så länge folk har vett att varken deklarera sin egen politiska ståndpunkt eller fråga mig om min. Kanske Marie kan få vara undantaget som bekräftar regeln.
Samma kväll skriver jag, “Marie, we need to not talk politics if this is going to work.”
Hon svarar snabbt att hon håller med. Hon ber om ursäkt för att hon tog upp ämnet, att hon gick över en gräns.
Jag frågar om hon kan gå ut med Nova i morgon.
Fem minuter senare kommer ett långt sms som utförligt beskriver hur hon planerar att ta sig an morgondagens promenad med min socialt ängsliga hund.
Jag svarar med ett tack och en käck tumme upp.