Flytten till New York, del 2

januari 10th, 2026 § 0 comments § permalink

På måndagen skulle jag hitta någonstans att bo. Jag hade bestämt mig för att ta tåget till Stamford, en knapp timme uppåt kusten med pendeltåg, där det, hade min vän Lotta som bott i CT i flera år sagt, skulle finnas gott om lägenheter som inte var lika dyra som inne i stan. 

Jag promenerade till Grand Central längs med Tredje Avenyn från 87:e gatan, det regnade fortfarande och jag hade ett paraply som jag inte riktigt förstod hur jag skulle hantera i folkmassan. 

Skulle jag vika ner paraplyt åt sidan när det blev trångt för att inte spetsa någon i ögat? Skulle jag reglera höjden i ett outtalat samförstånd med de mötande, likaledes paraplybärande, människorna, så att paraplyerna gled förbi varandra på olika nivåer, som ett liggande kugghjul? Eller skulle jag bara gå med raska steg och ta varje mötande paraply på volley, lite som det föll sig? 

Det fick bli en slags kombination av de tre metoderna och det kanske inte är svårare än så, men om man tillbringat de senaste femton åren i södra Kalifornien så är paraplyetikett i tätbefolkad storstad inte något man haft anledning att fundera över, eller ägna sig åt. På trottoarerna i SoCal behöver man inte trängas och varje paraply jag någonsin köpte tappade jag bort, eftersom det gick så långt mellan gångerna jag hade användning för dem. Förresten tar man oftast bilen, vare sig det regnar eller inte.  

Jag hade Grand Central på Google Maps, men när jag kom fram till det jag trodde var adressen och där jag förväntade mig en rejäl port med skylten “Grand Central Station” ovanför, så hittade jag…ingenting. Det tog mig ett par förvirrade minuter att hitta en ingång till detta “tempel för dagspendlaren,” en förvirring som höll i i sig i flera månader (möjligtvis år) när det kom till olika in- och utgångar till och från olika gator genom olika dörrar och perronger och trappor. 

Jag tog mig in till sist, och väl inne i avgångshallen följde jag skyltar till avgångsspåret, det var enkelt, och på vägen dit snubblade jag på ett café där kön var lång, men personalen och kunderna blixtsnabba, och jag fick min släta kopp kaffe på trettio sekunder. 

Jag satt på tåget till Stamford sedan och kände mig nöjd. Jag hade hittat till och tagit mig in på Grand Central, laddat ner Metro North-appen och köpt biljett, och beställt min första kaffe i New York. Det var något.

Flytten till New York, del 1

december 27th, 2025 § 0 comments § permalink

Jag landade på Newark en söndag kväll i april 2018, det ösregnade och i trafikkaoset utanför terminal C skrek taxichaufförerna “Fuck you you fucking idiot” åt varandra, precis som på film. 

Av det som hände tidigare den dagen minns jag inte så mycket. Vaknade jag på min sida av dubbelsängen den morgonen och tänkte, “Idag flyttar jag, idag ska jag åka ifrån mina barn och min hund och mitt hem?” Vad gjorde barnen medan jag packade ihop det sista, pratade vi och i så fall om vad, eller höll de sig undan? Vattnade jag mina blommor ute på verandan en sista gång, undrade jag hur det skulle bli med dem nu, om de skulle klara sig utan min omsorg?

Jag minns de långa kramarna i hallen, gråten och hur min kropp kändes tung, liksom bortdomnad, av ledsamhet. 

Men sedan, hur kom jag till flygplatsen? Kanske jag tog en taxi, kanske min blivande ex-man skjutsade mig, jag kommer inte ihåg. Flygresan, hur var den, läste jag eller tittade jag på film? Ingen aning och i min dagbok har jag inte skrivit någonting om den dagen då mitt liv ändrade riktning totalt och det borde finnas hundratusen saker att skriva om. Inte en rad.

Lyftresan från Newark till mitt tillfälliga boende på Manhattan gick genom ett diffust stadslandskap. Jag hade hyrt ett rum hos en svensk kvinna på Upper East Side ett par nätter, innan jag flyttade in i en lägenhet som ägdes av mitt nya jobb och som jag skulle få hyra i två veckor medan jag letade efter något mer permanent. Att det var Upper East Side visste jag inte då, det var bara en adress, på gångavstånd från mitt nya jobb, hade min hyresvärd förklarat för mig.

När jag väl kom in bland höghusen och det som jag antog var Manhattan tog jag en medioker bild genom bilrutan (regndroppar, stadsljus, mörker) som jag la upp på Instagram, med texten “Arrived!” Jag minns att jag försökte komma på något fyndigare att skriva, men det ville sig inte. Kanske fanns det inte så mycket mer att säga just då. Jag hade anlänt. Det var det.

Senare på kvällen, när jag sett mig om på mitt rum och pratat en stund med min värdinna, gick jag ut och åt middag på en indisk restaurang som hon tipsat mig om. Jag ser det tydligt framför mig, hur jag satt där den där första sena söndagskvällen i New York, ensam vid ett litet bord, med min Chicken Tikka Masala, ett glas vin och en bok. Jag kände mig lugn, full av tillförsikt. Så vill jag i alla fall minnas det. 

Huslivet, revisited

juli 31st, 2020 § 0 comments § permalink

När äktenskapet var över trodde jag att mitt hus- och trädgårdsliv också skulle vara det. Hus hör ihop med familj och barn och hund och hela det köret, tänkte jag, inte med frånskild kvinna med låg lön och blygsamma besparingar.

Det var inte det jag hade hoppats på, men jag fick i alla fall nio husår. Nio år med min familj i ett litet brunt hus med vita knutar i södra Kalifornien, med eucalyptusträd och stor veranda på baksidan och med en trädgård som jag aldrig lyckades få till så som jag ville ha den på grund av diverse komplikationer, och som jag mest slet och svor över men som jag vårdade ömt.

Ett hus som egentligen var alldeles för litet för vår familj, men med gångavstånd till havet och bergen och barnens skolor, och med stor potential som vi, min ex-man och jag, inte kunde realisera.

Så blev mitt husliv, trodde jag.

Nu har det gått drygt två år sedan jag flyttade till östkusten. Det första halvåret hyrde jag en möblerad two bedroom i Sunnyside, Queens. Sedan tog jag min andrahandskontrakts-karriär vidare, till en liten one bedroom och-fyra-trappor-utan-hiss på Upper East Side, Manhattan och sedan drygt ett år tillbaka hyr jag en lägenhet med två sovrum, inbyggda bokhyllor och stor balkong, i Stamford, CT.

Jag trivs här, verkligen, det är en helt okej lägenhet och det är alldeles ljuvligt att ha eget kontrakt, egna möbler och mina egna grejer igen.

Men – plot twist – så visade det sig att mitt husliv inte alls var över. Nu är lån godkänt, kontrakt påskrivet och alla tvivel på hur detta ska gå omsorgsfullt begravda i ett litet hörn av hjärnan jag sällan tillåter mig att besöka.

Det blir bra det här. Eller i alla fall spännande. Det blir stort köksbord och grönsaksland, kanske växthus, definitivt kompost. Det blir en ny veranda och färg på väggarna. Bäst av allt, det blir gott om plats för tre ungar och en liten hund.

I morgon flyttar jag in!

Självmedicinering

augusti 4th, 2019 § 0 comments § permalink

Åh baksmällan, idag kom den och det med råge. Fyra veckor har jag haft tillsammans med mina barn, i olika konstellationer – ibland alla tre samtidigt, ibland två och nu, sista veckan, har min yngsta och jag dammat runt på vägarna i New Jersey på väg till och från hockeyläger.

Det har varit så ljuvligt att vara heltidsmorsa igen, jag gled så snabbt in i vardagslunken, jag hade saknat den så oerhört mycket. Men i morse lämnade jag av hockeypojken på flygplatsen. Han skulle hem till CA Och jag, ja, jag stannar kvar. Hemma är här för mig nu.

Jag väntade kvar på flygplatsen tills planet lyfteoch sedan, istället för att köra raka vägen hem, åkte jag över till NY State, tog mig upp längs Hudson River, över någon bro, sedan ner igen på andra sidan och så hem. Fyra timmars omväg blev det och jag gjorde som jag brukar göra när jag självmedicinerar med bilkörning: Letar mig fram längs de minsta vägarna omgivna av mesta möjliga skog, lyssnar på radio och tänker på så lite som möjligt. Jag bara kör.

Att köra bil är bra på så vis, det tar udden av den värsta oron och rastlösheten, saknaden och ledsamheten. Men idag, denna monumentala skitdag, hjälpte inte ens det och istället för att åka hem åkte jag vidare till ett Garden Center, strosade runt bland allt det vänliga gröna och köpte nya blommor och krukor till lägenheten.

Bil, skog, blommor – med hjälp av dem hanterar jag ganska många av livets alla dikeskörningar. Och så ett par avsnitt av West Wing på det, sedan sömn. I morgon blir en bättre dag.

Stanna-kvar-längtan

juli 26th, 2019 § 0 comments § permalink

För det mesta när jag har varit i Sverige känns det bra att åka därifrån. Jag rentav längtar efter att resa vidare, har fått min Sverigefix för den här gången och vill tillbaka till min älskade vardag igen.

Den här gången var det inte alls så. För att jag inte älskar min vardag längre. Och för att det här besöket känns oavslutat, det var så mycket jag inte hann med.

Jag hann inte hänga med mina föräldrar, min bror och mina vänner så mycket som jag ville och behövde. Jag plockade inga hjorton, badade inte i en sjö och vandrade med hundarna uppe på Dundret bara ett par gånger. Mina barn och jag åkte upp till Stora Sjöfallet över dagen, vandrade upp längs med Soldalsleden, stannade och fikade, vandrade vidare, vadade vingligt och barfota över en bäck. Solen sken hela tiden, det var knappt några insekter alls och just när vi kom tillbaka till bilen började det regna. Jag hade behövt en till sådan dag. Minst.

Jag hade behövt få vakna i min blåa bäddsoffa i min svala sommarstuga några tidiga morgnar till. Koka kaffe och slå på radion, läsa lite, kanske sticka några varv på det som ska bli en halsduk till Alicia. Sedan sätta mig i morgonsolen på det som förr, innan de flyttade iväg till äldreboendet, var mamma och pappas förstubro, med ännu mer kaffe och med tre stora, glada hundar virvlande omkring mig.

Jag hade behövt ta mig an något till gårdsprojekt tillsammans med min bror. Inte något stort, inte måla om huset eller så, men något litet. Kanske avsluta min ommålning av ett gammalt utedass som hör till gården, ett projekt jag påbörjade för flera år sedan och där bara lite slipning återstår innan jag kan börja måla. Klyva lite mer ved. Byta matta i hundgården. Nåt sånt.

Det faktum att jag åkt därifrån utan att göra allt detta är mer än bara en önskan; frånvaron av det känns i hela kroppen. Hur kan jag förklara det, det är som om något tagits ifrån mig. Som när man ser fram emot att äta den sista biten av en god efterrätt och så ber någon – t ex ens lilla barn – om att få den och man ger bort den förstås och sedan sitter man där vid middagsbordet med en tom tallrik och en obestämd känsla av förlust, av brist på avslut.

Kanske är det för att det här besöket har varit speciellt. Jag har känt att jag hör hemma där på ett sätt som jag inte gjort sedan jag flyttade därifrån för att börja plugga i Uppsala. Varje gång jag har återvänt har jag känt mig som en besökare, en som dyker ner i en värld och en vardag som inte längre är min.

Inte den här gången. Den här gången har skogen och fjällen och sjöarna varit mina lika mycket som någon annans och jag har mått så vidunderligt bra av att vistas i dem. Gården där jag växte upp, min närvaro där har varit, hur ska jag förklara det, okomplicerad kanske. Jag har suttit vid ett stort middagsbord omgiven av några av mina bästa vänner och deras barn och istället för den vanliga känslan av att vara en besökare har jag känt mig som en del av en gemenskap, omfamnad av människor som jag känt i större delen av mitt liv och som så självklart ger mig – och nu också mina barn – en plats vid bordet trots att jag för det mesta inte är där.

Det har varit vilsamt att landa så. Det har gjort det svårt att åka därifrån.

Skrivövning: ”Beskriv din bostad”

januari 19th, 2019 § 0 comments § permalink

Ett tag bodde hon på Manhattan. Upper East Side. “Corner of York and 84th” sa hon till chauffören när hon någon enstaka gång tog en taxi hem. De första gångerna hade hon sagt sin exakta adress, men sedan fick hon för sig att det borde vara enklare för chauffören om hon istället bara gav numret på närmsta tvärgata. Hur gjorde riktiga New Yorkers, det fanns säkert något rätt sätt, hon borde googla det. 

Hon tyckte mycket om lägenheten i hörnet av York Avenue och 84:e gatan.  Den var gammal och i uselt skick, med sprickor överallt, flagiga tak, otäta fönster och noll arbetsytor i köket. Elementen levde sina egna liv, duschvattnet var antingen skållhett eller iskallt och den låg på fjärde våningen utan hiss.

Men den var väl inbodd. Den kändes varm. När hon först såg annonsen var det bilden på det långsmala vardagsrummet med den stora röda mattan och den röda lampan bakom soffan som fick henne att genast kontakta hyresvärden. Hyresvärden hette Elizabeth och när hon kom dit för att titta på lägenheten fick hon veta att över hundra personer var intresserade av att hyra den. Men Elizabets var tredje generationens norska och hon själv svenska och därför var det hon som fick första tjing. Elizabeth tyckte att det kändes tryggt att hyra ut till en “fellow Scandinavian.” Her luck.

Mitt emot soffan stod en bokhylla i mörkt trä, full med hyresvärdens böcker och antika kamerasamling och bredvid den hade hon ställt den enda möbel som hon för närvarande ägde, en vit öronlappsfåtölj med stora, gröna blomblad som hon köpt på Ikea. Hon hade verkligen inte tänkt samla på sig några möbler alls förrän hon säkert visste om hon skulle stanna på östkusten, men på grund av akut sorg över det torftiga möblemanget i hennes första lägenhet, den i Queens, hade hon gjort ett spontaninköp som hon aldrig ångrat. Hennes första hyresvärd, en forskare, skådespelare och författare vid namn Judith och som ofta kom förbi för att lämna av grejer i lägenhetens vindsförråd och gärna förde långa och ibland ganska tröttsamma samtal om det politiska läget i USA i allmänhet och New York i synnerhet, frågade om hon ville lämna kvar fåtöljen, men det hade känts viktigt, symboliskt nästan, att behålla den, så den fick följa med.

Mellan bokhyllan och fåtöljen stod en slags sjömanskista i trä och på den, lutad mot väggen, hade hon placerat ett stort porträtt på sina barn. 

Sovrummet var hon också förtjust i. De tjocka, vinröda sammetsgardinerna, sängen som var så skön med täcke, kuddar och sängkläder som inte var av denna världen (allt var Elizabeths), och garderoberna som nu var fulla med hennes kläder. Utöver kläderna – och fåtöljen förstås – hade hon bara några få egna ägodelar. På golven låg ett par trasmattor som hennes mamma vävt, i fönstrena stod hennes egna blommor och i bokhyllan stod väl så många egna böcker. Hon hade köpt dem mot bättre vetande, för vad skulle en person utan något fast hem med böcker till, det var ju bara vikt att släpa runt mellan tillfälliga bostäder. Eller så var det just då, när man inte hade något riktigt hem, som man behövde böcker, som någon slags förankring i en tillvaro som flöt omkring på öppet hav i ingen särskild riktning. Väntandes, bidandes sin tid.

Överallt barn

januari 5th, 2019 § 0 comments § permalink

Jag har rest en del under jul och nyår. Till Kalifornien för att vara med mina barn, därifrån till Vancouver för en hockeyturnering och till sist åter till New York. Och eftersom det var just jultid var det barnfamiljer barnfamiljer överallt. Pyttesmå, fjunhåriga bebisar, två-åringar som inte fattar grejen med att sitta i egen flygstol när man kan sitta hos mamma, kluriga fem-åringar som gärna småpratar lite med stolsgrannen och åtta-åringar som är så stora och förståndiga och hjälper sin ensamåkande morsa med det ena och det andra och sedan lugnt och stillsamt kollar film hela resan. 

Alla sorters barn överallt och jag dog lite av att se dem, kunde inte låta bli att snegla åt deras håll. En gång var allt det där mitt, under en period i livet reste jag också med fjunig bebis, klängig två-åring  och glad fem-åring, och jag tyckte så mycket om det. 

Jag älskade att vara resegeneral – aldrig är man väl så mycket flockledare som när man reser på egen hand med med sina barn. Man måste ha järnkoll på allt och allting kan gå fel hela tiden. Någon springer åt ett helt annat håll, någon behöver kräkas eller kissa, någon blir tvärtrött och orkar inte ta ett steg till, någon glömmer en älskad leksak som MÅSTE återföras till ägaren, någon drabbas av allmän härdsmälta pga hunger/rastlöshet/syskon som retas och måste lugnas ner på ett snyggt sätt. Det är ofta varmt och kladdigt, man måste stå i långa köer och mekka sig förbi passkontroller och säkerhetskontroller och man måste vakta med sitt liv så att inget barn snuddar med sina fötter vid stolsryggen framför dem för då får man en sån jävla utskällning av personen som sitter i den stolen att man tappar tron på hela mänskligheten. Man måste ha med sig klädombyten och underhållning och extramat för ingen gillar flygplansmaten och alla är hungriga och allt ska vara packat på ett smart sätt för det slutar alltid med att man måste bära allting själv plus ett barn eller två som för tillfället inte orkar gå. Ens barn är som små presumtiva bomber som kan detonera när som helst och det är jag, bara jag, som ansvarar för att de inte ska göra det, att vi ska komma från plats A till plats B med livet och förståndet i behåll och helst också utan att bli hatad av alla medpassagerare. 

Jag var så trött ibland på de där resorna att ett vänligt ord från en medresenär om “fina barn” kunde få mig att börja gråta, men som jag älskade det. Jag kände mig så kompetent som morsa och jag var så stolt över min ljuvliga, lilla flock och så tacksam de gånger alla jobbade åt samma håll och hjälptes åt så gott det gick.

Vi hade ofta så himla roligt. Allting var så spännande, vi var antingen på väg till Sverige eller på väg hem och vi såg lika mycket fram emot båda destinationerna. Och känslan av stillsam eufori när ens ledsna unge äntligen somnade som en liten trött korv i ens famn och sedan sov flera timmar och man hann både äta (med en hand så gott det gick) och se nästan en hel film – oslagbar. 

Den här gången reste jag ensam, utan flock, och vemodet stod mig upp i halsen när jag såg alla barn överallt. Men det är okej, vad kan man annat vara när ens barn börjar bli stora. Vemodet och jag hänger mycket med varandra nuförtiden, det är som det är. Och sedan tänkte jag på hur roligt det var att flyga till Kalifornien tillsammans med mina östkustbarn helt nyligen och på hur mycket jag ser fram emot Sverigeresan till sommaren med dem alla tre. Mina stora fina barn, min lilla flock som jag är så galet stolt över och älskar att hänga med. Det är lika roligt att resa med dem nu. Lugnare, inga härdsmältor, ingen börjar helt oförmodat springa åt fel håll och vi hjälps åt att bära väskor. Men i övrigt. Min lilla flock och jag. Som jag vill ha det.

Söndag kväll

december 16th, 2018 § 0 comments § permalink

Man kan visst vara ensam en hel helg utan att bli galen. Kanske man blir lite galen, jag vet inte, det är svårt att diagnostisera sig själv. Jag tror jag mår bra. Jag har sovit länge, pluggat mycket, tränat, promenerat, åkt ner till en bokhandel på Lower West Side och köpt julklappsböcker, åt andra och åt mig själv.  Jag har gjort nyttiga saker, städat och tvättat kläder och lagat mat, och jag har kollat på två av sonens hockeymatcher via youtube. Han har varit på turnering i Las Vegas och en snäll pappa streamade åt oss som inte var där. Jag har inte ringt någon, inte någon vän, inga syskon, har bara textat lite med mina barn. Jag hade kunnat gå på en fest på lördag kväll, men jag fixar inte att gå på fest ensam ännu. Jag vet att det kan bli jättetrevligt när jag väl har fått i mig en öl och hittat någon att prata med, men, eh. Jag håller mig hellre hemma.  I morgon är det måndag igen och på fredag åker jag hem. Bara en fullspäckad arbetsvecka – fem ynka dagar – kvar. På fredag är alla barnen redan hemma, bara jag fattas och min hemlängtan gör mig rastlös. Jag längtar efter mina barn och min hund och min soffa på min veranda under mina eucalyptusträd. De är fortfarande mina också, jag behöver påminna mig själv om det. Jag längtar efter att allting ska vara som vanligt, fast jag vet att ingenting är det och aldrig mer kommer att bli det. Jag vet också att det är bäst så, men att veta det är inte samma sak som att känna det. Ute regnar det fortfarande, det har regnat hela dagen och i skarven mellan trottoarer och gator bildas det små sjöar som man ibland kan ta sig runt, ibland måste vada igenom. Jag ska ge mig ut i det där nu, kaffet är slut och caféet stänger klockan är sju och nu går jag hem.

Framtidsscenario – first rough draft

november 21st, 2018 § 0 comments § permalink

Jag ser så många äldre, ensamma kvinnor i mina nya kvarter och de gör mig vagt illa till mods.

Jag ser dem när de är ute och promenerar, med eller utan en hund i koppel. En del går lite långsamt och skröpligt, andra traskar på i effektiv New York-takt. De ser varken välbärgade eller fattiga ut, ser ut som folk gör mest bara och huruvida de är ensamma eller ej, förutom just då när de är ute på promenad, vet jag förstås ingenting om. Men jag är nyseparerad och har nyss flyttat till en stor stad där jag bor ensam i min lilla lägenhet på Upper East och jag är ganska skakig inför allt det nya, och därför gör äldre, ensamma kvinnor mig vagt illa till mods.

Jag föreställer mig deras liv, och i förlängningen också mitt eget om ett antal år, och det är inget särskilt muntert framtidsscenario. Jag föreställer mig att deras partner dött, eller så är det skilda sedan många år, eller så levde de aldrig ihop med någon. Nu, ser jag framför mig, bor de i en liten lägenhet på Upper East Side, de har bott där länge och där kommer de att leva sina liv tills de blir ännu äldre och sedan dör de och hittas inte förrän polisen bryter upp dörren för att grannarna har klagat på lukten. Kanske de inte har någon hiss till lägenheten, då måste de flytta när de inte längre orkar gå uppför trapporna och vart ska de då ta vägen, de har kanske en “rent controlled” lägenhet, var ska de ha råd att bo nu? Eller så får de Alzheimers och plötsligt en dag hittar de inte hem och vem ska hjälpa dem då, alla har så fullt upp, vem har tid att se till att en liten ensam och förvirrad tant kommer till rätt trappuppgång och sedan, så småningom, till ett boende där hon blir omhändertagen på bästa sätt?

Mina föreställningar om dessa kvinnors liv innehåller inga barn, inga vänner, inga släktingar, inget sammanhang. Bara de där kvinnorna, helt ensamma, som små isolerade satelliter i en stor stad. Och jag fattar ju att jag utmålar ett skräckscenario som verkligen inte alls behöver stämma. De har förmodligen – hoppas jag innerligt – någon variant av älskade barn och barnbarn och fina vänner och medlemskap i några roliga organisationer och en bokklubb som träffas en gång i veckan och kanske en snäll partner som just då står och kokar eftermiddagskaffe åt dem hemma i lägenheten. Och jag vet ju att jag är så lyckligt lottad att jag faktiskt har både barn och vänner och iaf en organisation, jag behöver inte bege mig ner i det kaninhålet. Kanske är mitt skräckscenario resultatet av en osedvanligt stark kombo av diverse grejer som händer i livet just nu: Nyseparerad, nyinflyttad till stor stad, föräldrar som är gamla och skruttiga, barn som flyttar hemifrån. Och vad vill jag säga med det här, jag vet inte. Förmodligen bara att jag behöver justera mina fantasier och lära känna några äldre damer i den här stan.

En inte oviktig anledning till att jag tycker om att köra bil

augusti 22nd, 2013 § 0 comments § permalink

(En text jag skrev för några månader sedan men som fortfarande är högst aktuell)

De senaste åren har jag mer och mer börjat uppskatta att köra bil. Eller, jag har alltid gillat att köra bil, men på sistone på ett mer, vad ska jag kalla det, meditativt sätt.

Första gången jag kom på mig själv med att sitta i bilen och bara njuta av lugnet i att vara just där och ingen annanstans var för fyra år sedan, jag minns att jag tyckte att det var lite märkligt.

Jag körde längs med Sunset Blvd, befann mig någonstans mellan Westwood och Pacific Palisades, och vi höll som bäst på att flytta hela vårt liv från det förra till det senare.

I vårt hus som vi just hade köpt höll Jeff på att snickra till ett nytt rum, dammet och stöket låg tungt över kök och vardagsrum, barnen skulle byta skola, jag hade just blivit av med jobbet, tusen och en saker som hade med flytten att göra skulle fixas och jag var yr av stress och förväntan och oro över tillvarons alla små detaljer som skulle fås att gå ihop.

Jag satt i bilen den där dagen och tänkte på hur vilsamt det var att befinna mig just precis där. Bakom ratten kunde jag inte göra något annat än att följa med i strömmen: styra och gasa och bromsa på lämpliga ställen. Jag kunde inte ringa några telefonsamtal, inte fylla i några papper, inte söka jobb, inte lugna oroliga barn, inte bära möbler, inte välja färg till sovrummet.

Trafiken brusade och tutade runt omkring mig, men den störde mig inte där jag satt i min tysta bilbubbla. Trafik kan vara så okomplicerat, som en dans, och om man är följsam och hyfsat bra på att dansa så hänger man enkelt med i alla svängar och steg utan att tänka mer på det.

Det blir en bakgrundskuliss till ens eget lilla universum bara, något man måste förhålla sig till på det mest okomplicerade sätt. Undvika alla former av krockar. That’s it.

Igår, nästan fyra år senare, slog det mig återigen hur vilsamt bilkörning är – kan vara – för mig.

Igår var jag chaufför till fyra fjärdeklassare på skolutfykt, vi skulle till ett museum som låg en knapp timmes bilväg från skolan, och jag hade varit ganska irriterad över det faktum att jag lovat att jag skulle köra. En hel dag skulle gå åt till denna utflykt och den tiden tyckte jag inte att jag hade.

När jag väl satt där i bilen var irritationen försvunnen och i dess ställe hade ett enda stort lugn infunnit sig. Jag funderade på varför det var så och tänkte att det kanske helt enkelt berodde på att allting var i sin ordning: bilen fulltankad, kaffemuggen strax intill, adressen i GPS:en, Max och hans bästa vänner glada och tramsiga i baksätet. I det lågintensiva kaos som mitt liv befinner sig i just nu så hade jag full kontroll över detta väl avgränsade och helt okomplicerade projekt.

Inga beslut att fatta, inga tankar på om det här verkligen var rätt väg att tänka, ingen oro över hur i all världen det här ska gå att älta. Känslan av att ha full kontroll över något, hur litet och obetydligt det än må vara, kan aldrig överskattas i en tid när nästan allting är rörigt och ogreppbart.

Så kan det också vara att köra bil. Ibland är det undertryckta svordomar, irriterade accelerationer och hetsiga omkörningar, men inte just nu. Just nu är det lugnet i mitt liv.

« Older Entries