När äktenskapet var över trodde jag att mitt hus- och trädgårdsliv också skulle vara det. Hus hör ihop med familj och barn och hund och hela det köret, tänkte jag, inte med frånskild kvinna med låg lön och blygsamma besparingar.
Det var inte det jag hade hoppats på, men jag fick i alla fall nio husår. Nio år med min familj i ett litet brunt hus med vita knutar i södra Kalifornien, med eucalyptusträd och stor veranda på baksidan och med en trädgård som jag aldrig lyckades få till så som jag ville ha den på grund av diverse komplikationer, men som jag mest slet och svor över vårdade ömt.
Ett hus som egentligen var alldeles för litet för vår familj, men med gångavstånd till havet och bergen och barnens skolor, och med stor potential som vi, min ex-man och jag, inte kunde realisera.
Så blev mitt husliv, trodde jag.
Nu har det gått drygt två år sedan jag flyttade till östkusten. Det första halvåret hyrde jag en möblerad two bedroom i Sunnyside, Queens. Sedan tog jag min andrahandskontrakts-karriär vidare, till en liten one bedroom och-fyra-trappor-utan-hiss på Upper East Side, Manhattan och sedan drygt ett år tillbaka hyr jag en lägenhet med två sovrum, inbyggda bokhyllor och stor balkong, i Stamford, CT.
Jag trivs här, verkligen, det är en helt okej lägenhet och det är alldeles ljuvligt att ha eget kontrakt, egna möbler och mina egna grejer igen.
Men – plot twist – så visade det sig att mitt husliv inte alls var över. Nu är lån godkänt, kontrakt påskrivet och alla tvivel på hur detta ska gå omsorgsfullt begravda i ett litet hörn av hjärnan jag sällan tillåter mig att besöka.
Det blir bra det här. Eller i alla fall spännande. Det blir stort köksbord och grönsaksland, kanske växthus, definitivt kompost. Det blir en ny veranda och färg på väggarna. Bäst av allt, det blir gott om plats för tre ungar och en liten hund.
I morgon flyttar jag in!
Lämna ett svar