Kvällarna och helgerna de där första månaderna blev något annat. Utanför jobbet levde jag i ett konstant, lågintensivt chocktillstånd över att ha flyttat ifrån mina barn och mitt liv och jag hanterade det genom att bli en slags mänsklig motsvarighet till en laptop i viloläge. Det blinkade fortfarande en liten grön lampa, allting fungerade, men det hände i stort sett ingenting.
Jag minns det som att jag rörde mig försiktigt, tog så lite plats i mitt liv som jag bara förmådde.
Satt alldeles stilla och tittade ut genom bussfönstret på väg hem från jobbet i midtown Manhattan till Sunnyside, Queens, där jag hade hittat en andrahandslägenhet.
Väl hemma åt jag något, tittade på någon gammal netflix-serie tills jag blev trött och sedan somnade jag.
Det var allt.
Jag försökte inte tänka bort ledsamheten och skuldkänslorna, inte påminna mig om hur lyckligt lottad jag var som hade tre älskade ungar som relativt snart skulle börja sina respektive skolor på östkusten, som fått ett roligt jobb och som nu fått möjlighet att bo i freakin New York ett tag framöver.
Jag förmådde inte distrahera mig med träning, tog mig inte för att varken läsa eller skriva, gjorde inga ansträngningar att hitta nya sociala sammanhang. Det fanns ett lugn i att tänka och göra så lite som möjligt och de kvällarna tog också slut. Jag andades, Parks & Rec-säsongerna och tiden tickade iväg, och sedan somnade jag.
Lämna ett svar