Jag landade på Newark en söndag kväll i april 2018, det ösregnade och i trafikkaoset utanför terminal C skrek taxichaufförerna “Fuck you you fucking idiot” åt varandra, precis som på film.
Av det som hände tidigare den dagen minns jag inte så mycket. Vaknade jag på min sida av dubbelsängen den morgonen och tänkte, “Idag flyttar jag, idag ska jag åka ifrån mina barn och min hund och mitt hem?” Vad gjorde barnen medan jag packade ihop det sista, pratade vi och i så fall om vad, eller höll de sig undan? Vattnade jag mina blommor ute på verandan en sista gång, undrade jag hur det skulle bli med dem nu, om de skulle klara sig utan min omsorg?
Jag minns de långa kramarna i hallen, gråten och hur min kropp kändes tung, liksom bortdomnad, av ledsamhet.
Men sedan, hur kom jag till flygplatsen? Kanske jag tog en taxi, kanske min blivande ex-man skjutsade mig, jag kommer inte ihåg. Flygresan, hur var den, läste jag eller tittade jag på film? Ingen aning och i min dagbok har jag inte skrivit någonting om den dagen då mitt liv ändrade riktning totalt och det borde finnas hundratusen saker att skriva om. Inte en rad.
Lyftresan från Newark till mitt tillfälliga boende på Manhattan gick genom ett diffust stadslandskap. Jag hade hyrt ett rum hos en svensk kvinna på Upper East Side ett par nätter, innan jag flyttade in i en lägenhet som ägdes av mitt nya jobb och som jag skulle få hyra i två veckor medan jag letade efter något mer permanent. Att det var Upper East Side visste jag inte då, det var bara en adress, på gångavstånd från mitt nya jobb, hade min hyresvärd förklarat för mig.
När jag väl kom in bland höghusen och det som jag antog var Manhattan tog jag en medioker bild genom bilrutan (regndroppar, stadsljus, mörker) som jag la upp på Instagram, med texten “Arrived!” Jag minns att jag försökte komma på något fyndigare att skriva, men det ville sig inte. Kanske fanns det inte så mycket mer att säga just då. Jag hade anlänt. Det var det.
Senare på kvällen, när jag sett mig om på mitt rum och pratat en stund med min värdinna, gick jag ut och åt middag på en indisk restaurang som hon tipsat mig om. Jag ser det tydligt framför mig, hur jag satt där den där första sena söndagskvällen i New York, ensam vid ett litet bord, med min Chicken Tikka Masala, ett glas vin och en bok. Jag kände mig lugn, full av tillförsikt. Så vill jag i alla fall minnas det.
Lämna ett svar