Ingegerd Landström

De där stora i plast, som man köper på Home Depot

Genomskinliga, med mörkblått lock och en flärp på varje kortsida som man viker upp och försluter lådan med, de finns i olika storlekar.

Man kan få syn på en hylla med sådana lådor på Home Depot och helt plötsligt, från absolut ingenstans, missa ett andetag av att i några sekunder förnimma storheten i ens förra liv.

Inte storhet som i någon slags grandiositet, utan som i allt det rymde.

Man ser detaljer så tydligt som om man plötsligt befann sig där igen. Eller inte igen, man hade ju aldrig lämnat. 

 Man ser verandan bakom huset, med bord och stolar och soffa och soffbord med två urdruckna kaffekoppar på för det är helg, och blomkrukor i olika storlekar och två gigantiska eukalyptusträd och en palm och en hockeyrink och hunden som levde då och en jaccuzzi och hockeyutrustning utspritt överallt och strandgrejer och några verktyg och en grill med silverfärgad kåpa och ett förråd, så fint målat i ljust grönt med bruna detaljer och med förvaringslådor från Home Depot staplade längs väggarna. 

Och i några sekunder känner man relationerna i den där storheten, man är plötsligt omgiven av dem, befinner sig mitt i dem, så som det var.

 Barnen och allt med dem, deras kompisar, kompisarnas föräldrar. Mannen, kanske var det bra just då, kanske inte. Vännerna. Släkten på mannens sida. Helgsamtalen med mamma och pappa i Sverige.  Sommarresorna till Norrbotten, kanske var man på väg snart, eller hade nyligen kommit tillbaka till en vardag som man älskade så mycket. 

Och när man skriver ner det här, försöker beskriva hur det kändes att vara i det livet, befinner man sig i ett helt annat liv, sitter man på morgontåget in till Grand Central och försöker  hålla tårarna tillbaka, för man vill inte vara den som sitter på ett fullt pendlartåg en tisdagsmorgon och gråta över förlusten av det som var.

Åh baksmällan, idag kom den och det med råge. Fyra veckor har jag haft tillsammans med mina barn, i olika konstellationer – ibland alla tre samtidigt, ibland två och nu, sista veckan, har min yngsta son och jag dammat runt på vägarna i New Jersey på väg till och från hockeyläger.

Det har varit så ljuvligt att vara heltidsmorsa igen, jag gled så snabbt in i vardagslunken, jag hade saknat den så oerhört mycket. Men i morse lämnade jag av hockeypojken på flygplatsen. Han skulle hem till CA och jag, ja, jag stannar kvar. Hemma är här för mig nu.

Jag väntade kvar på flygplatsen tills planet lyft och sedan, istället för att köra raka vägen hem, åkte jag över till NY State, tog mig upp längs Hudson River, över någon bro, sedan ner igen på andra sidan och så hem. Fyra timmars omväg blev det och jag gjorde som jag brukar göra när jag självmedicinerar med bilkörning: Letar mig fram längs de minsta vägarna omgivna av mesta möjliga skog, lyssnar på radio och tänker på så lite som möjligt. Jag bara kör.

Att köra bil är bra på så vis, det tar udden av den värsta oron och rastlösheten, saknaden och ledsamheten. Men idag, denna monumentala skitdag, hjälpte inte ens det och istället för att åka hem åkte jag vidare till ett Garden Center, strosade runt bland allt det vänliga gröna och köpte nya blommor och krukor till lägenheten.

Bil, skog, blommor – med hjälp av dem hanterar jag ganska många av livets alla dikeskörningar. Och så ett par avsnitt av West Wing på det, sedan sömn. I morgon blir en bättre dag.

Ett tag bodde hon på Manhattan. Upper East Side. “Corner of York and 84^th” sa hon till chauffören när hon någon enstaka gång tog en taxi hem. De första gångerna hade hon sagt sin exakta adress, men sedan fick hon för sig att det borde vara enklare för chauffören om hon istället bara gav numret på närmsta tvärgata. Hur gjorde riktiga New Yorkers, det fanns säkert något rätt sätt, hon borde googla det. 

Hon tyckte mycket om lägenheten i hörnet av York Avenue och 84:e gatan.  Den var gammal och i uselt skick, med sprickor överallt, flagiga tak, otäta fönster och noll arbetsytor i köket. Elementen levde sina egna liv, duschvattnet var antingen skållhett eller iskallt och den låg på fjärde våningen utan hiss.

Men den var väl inbodd. Den kändes varm. När hon först såg annonsen var det bilden på det långsmala vardagsrummet med den stora röda mattan och den röda lampan bakom soffan som fick henne att genast kontakta hyresvärden. Hyresvärden hette Elizabeth och när hon kom dit för att titta på lägenheten fick hon veta att över hundra personer var intresserade av att hyra den. Men Elizabets var tredje generationens norska och hon själv svenska och därför var det hon som fick första tjing. Elizabeth tyckte att det kändes tryggt att hyra ut till en “fellow Scandinavian.” Her luck.

Mitt emot soffan stod en bokhylla i mörkt trä, full med hyresvärdens böcker och antika kamerasamling och bredvid den hade hon ställt den enda möbel som hon för närvarande ägde, en vit öronlappsfåtölj med stora, gröna blomblad som hon köpt på Ikea. Hon hade verkligen inte tänkt samla på sig några möbler alls förrän hon säkert visste om hon skulle stanna på östkusten, men på grund av akut sorg över det torftiga möblemanget i hennes första lägenhet, den i Queens, hade hon gjort ett spontaninköp som hon aldrig ångrat. Hennes första hyresvärd, en forskare, skådespelare och författare vid namn Judith och som ofta kom förbi för att lämna av grejer i lägenhetens vindsförråd och gärna förde långa och ibland ganska tröttsamma samtal om det politiska läget i USA i allmänhet och New York i synnerhet, frågade om hon ville lämna kvar fåtöljen, men det hade känts viktigt, symboliskt nästan, att behålla den, så den fick följa med.

Mellan bokhyllan och fåtöljen stod en slags sjömanskista i trä och på den, lutad mot väggen, hade hon placerat ett stort porträtt på sina barn. 

Sovrummet var hon också förtjust i. De tjocka, vinröda sammetsgardinerna, sängen som var så skön med täcke, kuddar och sängkläder som inte var av denna världen (allt var Elizabeths), och garderoberna som nu var fulla med hennes kläder. Utöver kläderna – och fåtöljen förstås – hade hon bara några få egna ägodelar. På golven låg ett par trasmattor som hennes mamma vävt, i fönstrena stod hennes egna blommor och i bokhyllan stod väl så många egna böcker. Hon hade köpt dem mot bättre vetande, för vad skulle en person utan något fast hem med böcker till, det var ju bara vikt att släpa runt mellan tillfälliga bostäder. Eller så var det just då, när man inte hade något riktigt hem, som man behövde böcker, som någon slags förankring i en tillvaro som flöt omkring på öppet hav i ingen särskild riktning. Väntandes, bidandes sin tid.