Ingegerd Landström

Folk frågade förstås vad jag tyckte om New York och jag svarade, “it’s great” och “en fantastisk stad,” för man vill ju inte vara en sådan typ som inte gillar New York. 

Egentligen varken älskade eller ogillade jag det. New York var som det var, en stor stad med extra allt och jag hade ingen ambition att betygsätta den. Mestadels var det en kuliss för mitt eget mående; vad jag tyckte om New York handlade mer om hur jag själv mådde vid olika tillfällen än på staden i sig. Tunnelbanan kunde vara en axelryckning och ett praktiskt transportmedel ena dagen, skramlig och omänsklig en annan. Vissa dagar gick jag slalom mellan hundbajshögarna och allting luktade kiss och gamla sopor, andra dagar var luften hög och klar och jag såg inget hundbajs för jag hade blicken riktad på allting runt omkring mig.

Framför allt var New York en plats där jag bodde som inte var mitt hem och inte mina barns, och där jag befann mig och inte de.

Jag tyckte om stan på kvällarna, när jag gick hem sent från jobbet. På kvällarna, när trafiken lugnat ner sig, det hade börjat skymma och människor satt ute på barer och restauranger och åt och drack, kändes gatorna som ett stort, ljummet, vardagsrum. Visserligen ett dit jag inte tyckte mig ha tillträde, men det var fint att vara i. Det påminde mig om tågluffning i europeiska storstäder på 80-talet. 

Jag promenerade mycket i New York, det tyckte jag om. Eller tyckte om och tyckte om, under rådande omständigheter var det framför allt praktiskt. Jag var pank, oföretagsam och ensam, och att promenera var gratis, krävde ett minimum av planering och ingen tittade konstigt på en människa som gick ensam längs en trottoar. Jag vaknade på helgerna och om jag kände för att promenera så gjorde jag det, annars gjorde jag det inte. Ibland gick jag planlöst, ibland valde jag ut en bokhandel där jag inte hade varit ännu som mål, bara för att känna mig lite mindre vinddriven.

Allra bäst tyckte jag om New York när jag var på väg därifrån, när jag satt på bussen ut till Newark och tittade ut över avenyerna, så lätt om hjärtat och så förväntansfull över att vara på väg hem till Kalifornien över en långhelg eller en semestervecka. Det såg spännande ut, myllrande av liv och människor och möjligheter. Lyckliga den som fick bo där. 

Kvällarna och helgerna de där första månaderna blev något annat. Utanför jobbet levde jag i ett konstant, lågintensivt chocktillstånd över att ha flyttat ifrån mina barn och mitt liv och jag hanterade det genom att bli en slags mänsklig motsvarighet till en laptop i viloläge. Det blinkade fortfarande en liten grön lampa, allting fungerade, men det hände i stort sett ingenting.  

Jag minns det som att jag rörde mig försiktigt, tog så lite plats i mitt liv som jag bara förmådde. 

Satt alldeles stilla och tittade ut genom bussfönstret på väg hem från jobbet i midtown Manhattan till Sunnyside, Queens, där jag hade hittat en andrahandslägenhet. 

Väl hemma åt jag något, tittade på någon gammal netflix-serie tills jag blev trött och sedan somnade jag. 

Det var allt. 

Jag försökte inte tänka bort ledsamheten och skuldkänslorna, inte påminna mig om hur lyckligt lottad jag var som hade tre älskade ungar som relativt snart skulle börja sina respektive skolor på östkusten, som fått ett roligt jobb och som nu fått möjlighet att bo i freakin New York ett tag framöver. 

Jag förmådde inte distrahera mig med träning, tog mig inte för att varken läsa eller skriva, gjorde inga ansträngningar att hitta nya sociala sammanhang. Det fanns ett lugn i att tänka och göra så lite som möjligt och de kvällarna tog också slut. Jag andades, Parks & Rec-säsongerna och tiden tickade iväg, och sedan somnade jag.

På tisdagen började jag på mitt nya jobb. Min nya kollega som ansvarat för administrationen kring min anställning visade sig bo i närheten av mitt hyresrum och hon föreslog att vi skulle promenera tillsammans.

“Ja, gärna!” sa jag, överraskad och tacksam över omtanken. 

Jobbet visade sig vara okomplicerat och intensivt, med långa dagar och med de allra, allra bästa av kollegor. På morgnarna tog jag hissen upp till 46:e våningen och när säkerhetsporten slog igen bakom mig släppte tankarna på allt och alla som jag saknade. Tack vare jobbet landade jag, en tilltufsad, ensam och ledsen liten människa, ändå relativt mjukt i New York.

På måndagen skulle jag hitta någonstans att bo. Jag hade bestämt mig för att ta tåget till Stamford, en knapp timme uppåt kusten med pendeltåg, där det, hade min vän Lotta som bott i CT i flera år sagt, skulle finnas gott om lägenheter som inte var lika dyra som inne i stan. 

Jag promenerade till Grand Central längs med Tredje Avenyn från 87:e gatan, det regnade fortfarande och jag hade ett paraply som jag inte riktigt förstod hur jag skulle hantera i folkmassan. 

Skulle jag vika ner paraplyt åt sidan när det blev trångt för att inte spetsa någon i ögat? Skulle jag reglera höjden i ett outtalat samförstånd med de mötande, likaledes paraplybärande, människorna, så att paraplyerna gled förbi varandra på olika nivåer, som ett liggande kugghjul? Eller skulle jag bara gå med raska steg och ta varje mötande paraply på volley, lite som det föll sig? 

Det fick bli en slags kombination av de tre metoderna och det kanske inte är svårare än så, men om man tillbringat de senaste femton åren i södra Kalifornien så är paraplyetikett i tätbefolkad storstad inte något man haft anledning att fundera över, eller ägna sig åt. På trottoarerna i SoCal behöver man inte trängas och varje paraply jag någonsin köpte tappade jag bort, eftersom det gick så långt mellan gångerna jag hade användning för dem. Förresten tar man oftast bilen, vare sig det regnar eller inte.  

Jag hade Grand Central på Google Maps, men när jag kom fram till det jag trodde var adressen och där jag förväntade mig en rejäl port med skylten “Grand Central Station” ovanför, så hittade jag…ingenting. Det tog mig ett par förvirrade minuter att hitta en ingång till detta “tempel för dagspendlaren,” en förvirring som höll i i sig i flera månader (möjligtvis år) när det kom till olika in- och utgångar till och från olika gator genom olika dörrar och perronger och trappor. 

Jag tog mig in till sist, och väl inne i avgångshallen följde jag skyltar till avgångsspåret, det var enkelt, och på vägen dit snubblade jag på ett café där kön var lång, men personalen och kunderna blixtsnabba, och jag fick min släta kopp kaffe på trettio sekunder. 

Jag satt på tåget till Stamford sedan och kände mig nöjd. Jag hade hittat till och tagit mig in på Grand Central, laddat ner Metro North-appen och köpt biljett, och beställt min första kaffe i New York. Det var något.

###

Stamford var ösregn, omöjlig att få grepp om och med förvånansvärt dyra lägenheter. Jag åkte därifrån efter några timmar, genomblöt och missmodig, och definitivt utan att ha hittat någonstans att bo.

Av det som hände tidigare den dagen minns jag inte så mycket. Vaknade jag på min sida av dubbelsängen den morgonen och tänkte, “Idag flyttar jag, idag ska jag åka ifrån mina barn och min hund och mitt hem?” Vad gjorde barnen medan jag packade ihop det sista, pratade vi och i så fall om vad, eller höll de sig undan? Vattnade jag mina blommor ute på verandan en sista gång, undrade jag hur det skulle bli med dem nu, om de skulle klara sig utan min omsorg?

Jag minns de långa kramarna i hallen, gråten och hur min kropp kändes tung, liksom bortdomnad, av ledsamhet. 

Men sedan, hur kom jag till flygplatsen? Kanske jag tog en taxi, kanske min blivande ex-man skjutsade mig, jag kommer inte ihåg. Flygresan, hur var den, läste jag eller tittade jag på film? Ingen aning och i min dagbok har jag inte skrivit någonting om den dagen då mitt liv ändrade riktning totalt och det borde finnas hundratusen saker att skriva om. Inte en rad.

Lyftresan från Newark till mitt tillfälliga boende på Manhattan gick genom ett diffust stadslandskap. Jag hade hyrt ett rum hos en svensk kvinna på Upper East Side ett par nätter, innan jag flyttade in i en lägenhet som ägdes av mitt nya jobb och som jag skulle få hyra i två veckor medan jag letade efter något mer permanent. Att det var Upper East Side visste jag inte då, det var bara en adress, på gångavstånd från mitt nya jobb, hade min hyresvärd förklarat för mig.

När jag väl kom in bland höghusen och det som jag antog var Manhattan tog jag en medioker bild genom bilrutan (regndroppar, stadsljus, mörker) som jag la upp på Instagram, med texten “Arrived!” Jag minns att jag försökte komma på något fyndigare att skriva, men det ville sig inte. Kanske fanns det inte så mycket mer att säga just då. Jag hade anlänt. Det var det.

Senare på kvällen, när jag sett mig om på mitt rum och pratat en stund med min värdinna, gick jag ut och åt middag på en indisk restaurang som hon tipsat mig om. Jag ser det tydligt framför mig, hur jag satt där den där första sena söndagskvällen i New York, ensam vid ett litet bord, med min Chicken Tikka Masala, ett glas vin och en bok. Jag kände mig lugn, full av tillförsikt. Så vill jag i alla fall minnas det. 

Ett tag bodde hon på Manhattan. Upper East Side. “Corner of York and 84^th” sa hon till chauffören när hon någon enstaka gång tog en taxi hem. De första gångerna hade hon sagt sin exakta adress, men sedan fick hon för sig att det borde vara enklare för chauffören om hon istället bara gav numret på närmsta tvärgata. Hur gjorde riktiga New Yorkers, det fanns säkert något rätt sätt, hon borde googla det. 

Hon tyckte mycket om lägenheten i hörnet av York Avenue och 84:e gatan.  Den var gammal och i uselt skick, med sprickor överallt, flagiga tak, otäta fönster och noll arbetsytor i köket. Elementen levde sina egna liv, duschvattnet var antingen skållhett eller iskallt och den låg på fjärde våningen utan hiss.

Men den var väl inbodd. Den kändes varm. När hon först såg annonsen var det bilden på det långsmala vardagsrummet med den stora röda mattan och den röda lampan bakom soffan som fick henne att genast kontakta hyresvärden. Hyresvärden hette Elizabeth och när hon kom dit för att titta på lägenheten fick hon veta att över hundra personer var intresserade av att hyra den. Men Elizabets var tredje generationens norska och hon själv svenska och därför var det hon som fick första tjing. Elizabeth tyckte att det kändes tryggt att hyra ut till en “fellow Scandinavian.” Her luck.

Mitt emot soffan stod en bokhylla i mörkt trä, full med hyresvärdens böcker och antika kamerasamling och bredvid den hade hon ställt den enda möbel som hon för närvarande ägde, en vit öronlappsfåtölj med stora, gröna blomblad som hon köpt på Ikea. Hon hade verkligen inte tänkt samla på sig några möbler alls förrän hon säkert visste om hon skulle stanna på östkusten, men på grund av akut sorg över det torftiga möblemanget i hennes första lägenhet, den i Queens, hade hon gjort ett spontaninköp som hon aldrig ångrat. Hennes första hyresvärd, en forskare, skådespelare och författare vid namn Judith och som ofta kom förbi för att lämna av grejer i lägenhetens vindsförråd och gärna förde långa och ibland ganska tröttsamma samtal om det politiska läget i USA i allmänhet och New York i synnerhet, frågade om hon ville lämna kvar fåtöljen, men det hade känts viktigt, symboliskt nästan, att behålla den, så den fick följa med.

Mellan bokhyllan och fåtöljen stod en slags sjömanskista i trä och på den, lutad mot väggen, hade hon placerat ett stort porträtt på sina barn. 

Sovrummet var hon också förtjust i. De tjocka, vinröda sammetsgardinerna, sängen som var så skön med täcke, kuddar och sängkläder som inte var av denna världen (allt var Elizabeths), och garderoberna som nu var fulla med hennes kläder. Utöver kläderna – och fåtöljen förstås – hade hon bara några få egna ägodelar. På golven låg ett par trasmattor som hennes mamma vävt, i fönstrena stod hennes egna blommor och i bokhyllan stod väl så många egna böcker. Hon hade köpt dem mot bättre vetande, för vad skulle en person utan något fast hem med böcker till, det var ju bara vikt att släpa runt mellan tillfälliga bostäder. Eller så var det just då, när man inte hade något riktigt hem, som man behövde böcker, som någon slags förankring i en tillvaro som flöt omkring på öppet hav i ingen särskild riktning. Väntandes, bidandes sin tid.

Man kan visst vara ensam en hel helg utan att bli galen. Kanske man blir lite galen, jag vet inte, det är svårt att diagnostisera sig själv. Jag tror jag mår bra. Jag har sovit länge, pluggat mycket, tränat, promenerat, åkt ner till en bokhandel på Lower West Side och köpt julklappsböcker, åt andra och åt mig själv.  Jag har gjort nyttiga saker, städat och tvättat kläder och lagat mat, och jag har kollat på två av sonens hockeymatcher via youtube. Han har varit på turnering i Las Vegas och en snäll pappa streamade åt oss som inte var där. Jag har inte ringt någon, inte någon vän, inga syskon, har bara textat lite med mina barn. Jag hade kunnat gå på en fest på lördag kväll, men jag fixar inte att gå på fest ensam ännu. Jag vet att det kan bli jättetrevligt när jag väl har fått i mig en öl och hittat någon att prata med, men, eh. Jag håller mig hellre hemma.  I morgon är det måndag igen och på fredag åker jag hem. Bara en fullspäckad arbetsvecka – fem ynka dagar – kvar. På fredag är alla barnen redan hemma, bara jag fattas och min hemlängtan gör mig rastlös. Jag längtar efter mina barn och min hund och min soffa på min veranda under mina eucalyptusträd. De är fortfarande mina också, jag behöver påminna mig själv om det. Jag längtar efter att allting ska vara som vanligt, fast jag vet att ingenting är det och aldrig mer kommer att bli det. Jag vet också att det är bäst så, men att veta det är inte samma sak som att känna det. Ute regnar det fortfarande, det har regnat hela dagen och i skarven mellan trottoarer och gator bildas det små sjöar som man ibland kan ta sig runt, ibland måste vada igenom. Jag ska ge mig ut i det där nu, kaffet är slut och caféet stänger klockan är sju och nu går jag hem.

Jag ser så många äldre, ensamma kvinnor i mina nya kvarter och de gör mig vagt illa till mods.

Jag ser dem när de är ute och promenerar, med eller utan en hund i koppel. En del går lite långsamt och skröpligt, andra traskar på i effektiv New York-takt. De ser varken välbärgade eller fattiga ut, ser ut som folk gör mest bara och huruvida de är ensamma eller ej, förutom just då när de är ute på promenad, vet jag förstås ingenting om. Men jag är nyseparerad och har nyss flyttat till en stor stad där jag bor ensam i min lilla lägenhet på Upper East och jag är ganska skakig inför allt det nya, och därför gör äldre, ensamma kvinnor mig vagt illa till mods.

Jag föreställer mig deras liv, och i förlängningen också mitt eget om ett antal år, och det är inget särskilt muntert framtidsscenario. Jag föreställer mig att deras partner dött, eller så är det skilda sedan många år, eller så levde de aldrig ihop med någon. Nu, ser jag framför mig, bor de i en liten lägenhet på Upper East Side, de har bott där länge och där kommer de att leva sina liv tills de blir ännu äldre och sedan dör de och hittas inte förrän polisen bryter upp dörren för att grannarna har klagat på lukten. Kanske de inte har någon hiss till lägenheten, då måste de flytta när de inte längre orkar gå uppför trapporna och vart ska de då ta vägen, de har kanske en “rent controlled” lägenhet, var ska de ha råd att bo nu? Eller så får de Alzheimers och plötsligt en dag hittar de inte hem och vem ska hjälpa dem då, alla har så fullt upp, vem har tid att se till att en liten ensam och förvirrad tant kommer till rätt trappuppgång och sedan, så småningom, till ett boende där hon blir omhändertagen på bästa sätt?

Mina föreställningar om dessa kvinnors liv innehåller inga barn, inga vänner, inga släktingar, inget sammanhang. Bara de där kvinnorna, helt ensamma, som små isolerade satelliter i en stor stad. Och jag fattar ju att jag utmålar ett skräckscenario som verkligen inte alls behöver stämma. De har förmodligen – hoppas jag innerligt – någon variant av älskade barn och barnbarn och fina vänner och medlemskap i några roliga organisationer och en bokklubb som träffas en gång i veckan och kanske en snäll partner som just då står och kokar eftermiddagskaffe åt dem hemma i lägenheten. Och jag vet ju att jag är så lyckligt lottad att jag faktiskt har både barn och vänner och iaf en organisation, jag behöver inte bege mig ner i det kaninhålet. Kanske är mitt skräckscenario resultatet av en osedvanligt stark kombo av diverse grejer som händer i livet just nu: Nyseparerad, nyinflyttad till stor stad, föräldrar som är gamla och skruttiga, barn som flyttar hemifrån. Och vad vill jag säga med det här, jag vet inte. Förmodligen bara att jag behöver justera mina fantasier och lära känna några äldre damer i den här stan.