Ingegerd Landström

Ett tag bodde hon på Manhattan. Upper East Side. “Corner of York and 84^th” sa hon till chauffören när hon någon enstaka gång tog en taxi hem. De första gångerna hade hon sagt sin exakta adress, men sedan fick hon för sig att det borde vara enklare för chauffören om hon istället bara gav numret på närmsta tvärgata. Hur gjorde riktiga New Yorkers, det fanns säkert något rätt sätt, hon borde googla det. 

Hon tyckte mycket om lägenheten i hörnet av York Avenue och 84:e gatan.  Den var gammal och i uselt skick, med sprickor överallt, flagiga tak, otäta fönster och noll arbetsytor i köket. Elementen levde sina egna liv, duschvattnet var antingen skållhett eller iskallt och den låg på fjärde våningen utan hiss.

Men den var väl inbodd. Den kändes varm. När hon först såg annonsen var det bilden på det långsmala vardagsrummet med den stora röda mattan och den röda lampan bakom soffan som fick henne att genast kontakta hyresvärden. Hyresvärden hette Elizabeth och när hon kom dit för att titta på lägenheten fick hon veta att över hundra personer var intresserade av att hyra den. Men Elizabets var tredje generationens norska och hon själv svenska och därför var det hon som fick första tjing. Elizabeth tyckte att det kändes tryggt att hyra ut till en “fellow Scandinavian.” Her luck.

Mitt emot soffan stod en bokhylla i mörkt trä, full med hyresvärdens böcker och antika kamerasamling och bredvid den hade hon ställt den enda möbel som hon för närvarande ägde, en vit öronlappsfåtölj med stora, gröna blomblad som hon köpt på Ikea. Hon hade verkligen inte tänkt samla på sig några möbler alls förrän hon säkert visste om hon skulle stanna på östkusten, men på grund av akut sorg över det torftiga möblemanget i hennes första lägenhet, den i Queens, hade hon gjort ett spontaninköp som hon aldrig ångrat. Hennes första hyresvärd, en forskare, skådespelare och författare vid namn Judith och som ofta kom förbi för att lämna av grejer i lägenhetens vindsförråd och gärna förde långa och ibland ganska tröttsamma samtal om det politiska läget i USA i allmänhet och New York i synnerhet, frågade om hon ville lämna kvar fåtöljen, men det hade känts viktigt, symboliskt nästan, att behålla den, så den fick följa med.

Mellan bokhyllan och fåtöljen stod en slags sjömanskista i trä och på den, lutad mot väggen, hade hon placerat ett stort porträtt på sina barn. 

Sovrummet var hon också förtjust i. De tjocka, vinröda sammetsgardinerna, sängen som var så skön med täcke, kuddar och sängkläder som inte var av denna världen (allt var Elizabeths), och garderoberna som nu var fulla med hennes kläder. Utöver kläderna – och fåtöljen förstås – hade hon bara några få egna ägodelar. På golven låg ett par trasmattor som hennes mamma vävt, i fönstrena stod hennes egna blommor och i bokhyllan stod väl så många egna böcker. Hon hade köpt dem mot bättre vetande, för vad skulle en person utan något fast hem med böcker till, det var ju bara vikt att släpa runt mellan tillfälliga bostäder. Eller så var det just då, när man inte hade något riktigt hem, som man behövde böcker, som någon slags förankring i en tillvaro som flöt omkring på öppet hav i ingen särskild riktning. Väntandes, bidandes sin tid.

Man kan visst vara ensam en hel helg utan att bli galen. Kanske man blir lite galen, jag vet inte, det är svårt att diagnostisera sig själv. Jag tror jag mår bra. Jag har sovit länge, pluggat mycket, tränat, promenerat, åkt ner till en bokhandel på Lower West Side och köpt julklappsböcker, åt andra och åt mig själv.  Jag har gjort nyttiga saker, städat och tvättat kläder och lagat mat, och jag har kollat på två av sonens hockeymatcher via youtube. Han har varit på turnering i Las Vegas och en snäll pappa streamade åt oss som inte var där. Jag har inte ringt någon, inte någon vän, inga syskon, har bara textat lite med mina barn. Jag hade kunnat gå på en fest på lördag kväll, men jag fixar inte att gå på fest ensam ännu. Jag vet att det kan bli jättetrevligt när jag väl har fått i mig en öl och hittat någon att prata med, men, eh. Jag håller mig hellre hemma.  I morgon är det måndag igen och på fredag åker jag hem. Bara en fullspäckad arbetsvecka – fem ynka dagar – kvar. På fredag är alla barnen redan hemma, bara jag fattas och min hemlängtan gör mig rastlös. Jag längtar efter mina barn och min hund och min soffa på min veranda under mina eucalyptusträd. De är fortfarande mina också, jag behöver påminna mig själv om det. Jag längtar efter att allting ska vara som vanligt, fast jag vet att ingenting är det och aldrig mer kommer att bli det. Jag vet också att det är bäst så, men att veta det är inte samma sak som att känna det. Ute regnar det fortfarande, det har regnat hela dagen och i skarven mellan trottoarer och gator bildas det små sjöar som man ibland kan ta sig runt, ibland måste vada igenom. Jag ska ge mig ut i det där nu, kaffet är slut och caféet stänger klockan är sju och nu går jag hem.

Jag ser så många äldre, ensamma kvinnor i mina nya kvarter och de gör mig vagt illa till mods.

Jag ser dem när de är ute och promenerar, med eller utan en hund i koppel. En del går lite långsamt och skröpligt, andra traskar på i effektiv New York-takt. De ser varken välbärgade eller fattiga ut, ser ut som folk gör mest bara och huruvida de är ensamma eller ej, förutom just då när de är ute på promenad, vet jag förstås ingenting om. Men jag är nyseparerad och har nyss flyttat till en stor stad där jag bor ensam i min lilla lägenhet på Upper East och jag är ganska skakig inför allt det nya, och därför gör äldre, ensamma kvinnor mig vagt illa till mods.

Jag föreställer mig deras liv, och i förlängningen också mitt eget om ett antal år, och det är inget särskilt muntert framtidsscenario. Jag föreställer mig att deras partner dött, eller så är det skilda sedan många år, eller så levde de aldrig ihop med någon. Nu, ser jag framför mig, bor de i en liten lägenhet på Upper East Side, de har bott där länge och där kommer de att leva sina liv tills de blir ännu äldre och sedan dör de och hittas inte förrän polisen bryter upp dörren för att grannarna har klagat på lukten. Kanske de inte har någon hiss till lägenheten, då måste de flytta när de inte längre orkar gå uppför trapporna och vart ska de då ta vägen, de har kanske en “rent controlled” lägenhet, var ska de ha råd att bo nu? Eller så får de Alzheimers och plötsligt en dag hittar de inte hem och vem ska hjälpa dem då, alla har så fullt upp, vem har tid att se till att en liten ensam och förvirrad tant kommer till rätt trappuppgång och sedan, så småningom, till ett boende där hon blir omhändertagen på bästa sätt?

Mina föreställningar om dessa kvinnors liv innehåller inga barn, inga vänner, inga släktingar, inget sammanhang. Bara de där kvinnorna, helt ensamma, som små isolerade satelliter i en stor stad. Och jag fattar ju att jag utmålar ett skräckscenario som verkligen inte alls behöver stämma. De har förmodligen – hoppas jag innerligt – någon variant av älskade barn och barnbarn och fina vänner och medlemskap i några roliga organisationer och en bokklubb som träffas en gång i veckan och kanske en snäll partner som just då står och kokar eftermiddagskaffe åt dem hemma i lägenheten. Och jag vet ju att jag är så lyckligt lottad att jag faktiskt har både barn och vänner och iaf en organisation, jag behöver inte bege mig ner i det kaninhålet. Kanske är mitt skräckscenario resultatet av en osedvanligt stark kombo av diverse grejer som händer i livet just nu: Nyseparerad, nyinflyttad till stor stad, föräldrar som är gamla och skruttiga, barn som flyttar hemifrån. Och vad vill jag säga med det här, jag vet inte. Förmodligen bara att jag behöver justera mina fantasier och lära känna några äldre damer i den här stan.